Upp och ner

Det händer något varje dag. I går hade Ebbe jobbigt på eftermiddagen kvällen och jag propsade på att han skulle få komma i högflödes och då somnade han äntligen lugnt. Vid tre på natten började han dock svaja ordentligt i syresättningen och vi la tillbaka honom i lågflödes och då blev allt lungt igen. 

I dag upptäckte vi när vi skulle bada honom att han har fått ett bråck i ljumsken. Detta gör att tarmen halkar ner i pungen. Överläkaren var inne och tittade på honom och kommer att skriva en remiss till barnkirurgen för operation. Detta kommer att dröja några månader och under tiden kommer vi få lära oss att själva trycka tillbaka tarmen. Hon verkade inte särskilt oroad och sa att det var vanligt hos prematurer, men stackars Ebbe skrek hejdlöst när tarmen trycktes tillbaka. 

Vi har också hunnit med en promenad med hela gänget i dag och fått skratta ordentligt åt alla tokigheter som fyra barn hinner ställa till med på två timmar. 

Det är utmattande och intensivt men vi ska väl till slut åtminstone befinna oss alla på samma plats, för lungt lär det aldrig bli. 

Midsommar

Vi ska fira dagen stort med mormor, Anders, moster, Dennis och kusinerna, men störst i dag är det här: 

Ebbe

34 veckor och två dagar, eller fem veckor och en dag är han i dag. Vågen stannade på 2010 i morse. Snart är han dubbel så stor som när han vägde som minst, 1060 gram. 

Vi kämpar på med lungorna och jag vet inte riktigt vad jag ska tro ibland. I natt hade han jobbigt och var tillbaka i cpap. I går låg han nästan hela dagen i lågflöde. Häromdagen sa de att röntgen inte visade någon vätska. I dag ger de vätskedrivande efter en omgranskning av plåtarna. Vi tycker att det bara blir luddigare och luddigare och det gör inte mig tryggare direkt. En sköterska sa till mig att de inte alls är oroliga utan att det bara handlar om tid. Jag får hoppas att det stämmer. 

Det jag i alla fall vet är att han bara blir sötare och sötare, och knubbigare och knubbigare. 

Besök

Vi har haft besök av morfar och Dorina i helgen och vi har hunnit umgås en del mellan sjukhuspassen. Vi har bland annat varit på Smygefestivalen och åkt karusell. Det har även badats och ätits god mat, och besöket avslutades med ett vansinnigt roligt parti poker. Trettonåringen såg till att ge oss många goda skratt med sina fantastiska tonårsuttalanden. 

 

BPD

Nu är det officiellt: Ebbe är ett lungbarn. I går fick vi bekräftat att det finns förändringar på Ebbes lungor som gör att han har det jobbigt med andningen. Detta är ett vanligt men av att födas för tidigt och har vi tur så får han en mildare form av sjukdomen som heter bronkopulmonell dysplasi och kan leva helt normalt när han blir större. 

Det detta innebär för oss just nu är att vårdtiden blir längre. Läkaren ville så klart inte säga något säkert men sa att vi ska räkna med en månad till. Han har också fått börja inhalera pulmicort, men annars är allt som vanligt. I går vägde han 1890 gram och var 43 cm lång, så växer gör han helt klart. 

Liten surig bebis i morse när jag kom. 

Det räcker nu

I går fyllde Ebbe fyra veckor, men egentligen är det fortfarande sju veckor kvar till hans beräknade födelsedatum. Det är också 11 och en halv vecka sedan jag började blöda. 

Jag hade en period under den tid jag låg i Lund när jag mer eller mindre drabbades av panik över situationen, och jag känner lite samma sak nu. Varje dag när jag måste lämna min lilla fantastiska kämpe på sjukhuset för att åka hem och ta hand om mina fyra underbara ungar slits jag i stycken. Det finns inget mer onaturligt än att lämna sitt barn med någon annan, min unge som jag ska ta hand om, de andra barnens lillebror som ska vara här där han hör hemma. 

Jag njuter av att kunna vara med i barnens liv, uppvisningar, utflykter, avslutningar, jag har saknat dem så mycket och vi behöver varandra, men han fattas hela tiden. Han finns men jag kan inte visa upp honom, inte bära runt på honom, inte sova bredvid honom. 

Det räcker nu. 

Vår dag

I dag kommer barnen hem igen och det ska bli underbart att få omges av deras energi och kärlek. Jag saknar dem alltid extremt mycket när de inte är med mig. Jag saknar alla de fantastiska samtal vi har, deras underbara frågor och tvärsäkra kunskaper. Jag saknar deras mjuka kramar och ljuvliga doft. 

Jag behöver lite annat att tänka på också. De dagar då vi inte har barnen är vi hela dagarna tillsammans på sjukhuset och äter bara frukost och middag och sover hemma. Det blir långa långsamma dagar som på något konstigt sätt tröttar ut och gör en helt dagvill. 

Ebbe mår fortsatt bra. Efter att ha legat ett antal dagar i högflödesgrimma testar vi en stund med lågflödes i dag, och hittills funkar det bra. Han vägde 1585 gram i morse och hade ett huvudomfång på 28 cm. Han känns knappt liten längre! 

Tre veckor och en dag

I dag beslutade läkarna att avsluta antibiotikabehandlingen eftersom proverna inte visar på någon infektion och de nu tror att odlingen var kontaminerad. Jag blir inte riktigt klok på allt det här men jag hoppas att de vet vad de gör. 

Ebbes allmäntillstånd är bra, förutom att han fortsatt behöver syrgas. I morse vägde han 1545 gram, 65 mer än i går. Det märks stor skillnad nu, han är betydligt lättare att handskas med och han börjar få lite hull. 

Själv är jag trött, riktigt trött, lever på lånad energi. Oron, alla timmar på sjukhuset, att inte hinna med allt annat. Tur att vi är två som hjälps åt. 

 

32 veckor

Om jag fortfarande hade varit gravid hade Ebbe varit 32 veckor i dag. På neonatalen pratar man i graviditetsveckor och inte födelseveckor. Vi vet till exempel att ingen prematur bebis kommer ut från neo innan 34 veckor, och inte heller räknar man med att de kan suga ordentligt förrän runt vecka 33-34. Det är ingen som vill säga något om när vi kan tänkas komma härifrån, men om inget mer händer så räknar jag ändå med 3-4 veckor till. 

I går fick vi mer specifikt svar på odlingen och det visade sig att den bakterie Ebbe har fått är en lindrig variant som man kan slå ut med en vanlig typ av antibiotika. Det här är en bakterie som vi alla har i vårt system och som inte är farlig för en person med fungerande immunförsvar, men hos en premis orsakar den tyvärr en infektion som måste behandlas. Enligt läkaren ska detta inte påverka den totala behandlingstiden och inte något annat heller. Och nu håller vi tummarna för att vi slipper fler gupp på vägen. 

1440 gram vägde han i morse!! 

Skitbakterier

Ebbe har fått en sjukhusbakterie, stafylokocker kns. De tyckte väl att de kunde bjuda på det när vi ändå ligger här. Odlingen var alltså positiv och som tur är upptäcktes den väldigt tidigt och antibiotikan sattes in innan de var säkra. Vad jag i övrigt känner inför detta kanske vi kan lämna därhän. 

Han har iallafall varit mycket piggare i går och i dag och har till och med kunnat amma litegrann. Han går även upp i vikt och växer på längden som han ska. I dag vägde han 1420 gram, och i går var han 39,5 cm lång. Vi märker stor skillnad från första veckan, även om han fortfarande är väldigt liten. 

Skrämselhicka

Vi hade ett bakslag i går. Det första sedan Ebbe kom. Syresättningen ville inte hålla sig på en anständig nivå och minikillen var tröttare än vanligt. Röntgen gjordes och blodprover togs. Syrgas sattes in i form av en liten tratt som sprutar ut luft i hans ansikte. Blodproverna visade inget konstigt, odlingen får vi svar på tidigast i morgon, och röntgen visade pyttesmå mängder vatten i lungorna som inte ska påverka funktionen och som kommer att försvinna av sig självt. Han fick ändå en infart i ena foten och får antibiotika i förebyggande syfte tills vi har fått svar på odlingen. 

I dag ligger han med en näsgrimma och får en liten mängd syrgas genom den. I övrigt är han ok och fortsätter att gå upp i vikt som han ska. Tydligen är det vanligt att så här små kan bli lite extra trötta efter ett par veckor då lungorna är omogna. Vi hoppas att det bara är det. 

Jag fick lite småpanik i går när det började komma in läkare och jag förstod hur små mina marginaler är. Ett litet farthinder och jag kröp in i min bubbla av självförsvar. Allt känns så skört och jag längtar efter en vanlig vardag, ett normalt liv. 

Jag kan

I dag har Jonas varit i Oslo hela dagen och jag har för första gången på väldigt länge tagit hand om hela familjecirkusen på egen hand. Väckning, frukost, packning av väskor, skjutsning, sex timmar på sjukhuset, hämtning, kompislek, aktiviteter, matlagning, förberedelser inför morgondagen och nattning. Jag har även hunnit med att pumpat ett par gånger på vägen. En helt vanlig dag för en helt vanlig mamma, men gud vad skönt att känna sig som vanligt igen! Eller i alla fall nästan som vanligt och helt klart bättre än på länge. Det som varit omöjligt under en längre tid funkar igen, så vansinnigt skönt!  

Och minikillen fortsätter att växa. I morse vägde han 1290 gram och var sjukt söt! 

Måndag

I går fyllde Ebbe 31 veckor och det firade han med att bli utsläppt ur kuvösen och i stället placeras i en säng. Han ligger på en värmebädd som de först satte på högsta temperatur men som de hade fått sänka till lägsta när vi kom i morse eftersom han hade varit varm i natt. 

Morgonen bjöd också på 47 gram i viktökning. 1267 gram väger han nu, inte dåligt! 

Jag är så glad och tacksam över att han mår så bra. Det kunde ha varit helt annorlunda. 

Ungarna

I går fick äntligen Viktor och Erik träffa Ebbe! 

Eira var med för andra gången.

Lukas hade fullt upp min sina dansföreställningar och får komma en annan dag. 

Mjölkko

I dag fick vi svar på analysen av min mjölk och tydligen producerar min kropp helt perfekt mjölk för mitt prematura barn. Detta innebär att i nuläget behövs inget extra protein vilket är skönt för lillkillens mage. Jag har dessutom fått riktigt bra fart på produktionen och har i dag pumpat ut 230 ml på två pumpningar. Jag borde pumpa oftare men det är svårt att hinna med och än så länge producerar jag mer än vad som går åt. Vi har även börjat lägga honom vid bröstet och han orkar suga lite när jag trycker ut mjölk direkt i hans mun. Jag hoppas verkligen att vi kan få till det här med amningen efter hand så vi inte missar det också.

I övrigt har barnläkaren varit här i dag och gjorde ett nytt ultraljud på huvudet. Även den här gången såg allt bra. Det var ju tur det, sa vi, då kommer han kanske bara få dras med de genetiska hjärnskador som redan finns inom familjen: impulskontroll noll, tourettes á la mormor, dramautbrott á la storasyster etc.

Skämt åsido så är vi fortsatt väldigt tacksamma över att han mår så bra. Och som barnläkaren sa är det den allra första tiden som läkarna är nervösa men när det har gått så här bra så här länge brukar det fortsätta på samma sätt. Det är bara att fortsätta att hålla tummarna.

Han växer

I dag tog sig Ebbe över sin födelsevikt!! I morse när vi vägde honom visade vågen 1145 gram!! 

Vi har även haft en möte med barnläkaren och den sköterska som är vår kontaktperson och de trodde inte att det skulle dröja särskilt länge innan han får flytta ur kuvösen. De är extremt nöjda med hans framsteg och det enda de ska diskutera är om de behöver berika min mjölk med extra protein. Det har gjorts en analys på min mjölk och när de får svar på den tar de ett beslut. I övrigt är han ett exemplariskt prematurt barn. 

Tisdag

I morse vägde Ebbe 1114 gram, en ökning med 18 gram sedan i går, bra! Han är på alla sätt lika frisk som i går förutom att de har upptäckt att han bär på en bakterie som inte behöver innebära något men som gör att vi från och med nu kommer att hållas isolerade på ett och samma rum under hela vår vistelse här på sjukhuset. Det tar liksom inte slut på eländet! 

I övrigt har läkaren som förlöste Ebbe varit här och pratat med oss i dag. Jag var lite rädd för att hon skulle ursäkta folket i Lund och trycka på att allt ju ändå gick bra, men det visade sig att hon på alla sätt bekräftade det jag känner och hon har till och med lämnat en avvikelserapport som nu ska behandlas. Någon i Lund, förmodligen Gud själv, satte sig över allt och alla och riskerade Ebbes liv, så är det bara. 

Det var en stor lättnad att få det stödet och hon berättade också att när hon öppnade mig kom moderkakan ut ihop med Ebbe, den hade lossnat helt, och att jag var full med både gammalt och nytt blod. Några minuter till så hade han kanske inte klarat sig. Nu hade vi ändå sån tur att, även om han borde ha kommit ut tidigare så kom han ut i rätt tid. Vad som hade hänt om störtblödningen hade kommit i ambulansen vill vi inte tänka på. 

En vecka

I morse vaknade jag utan huvudvärk för första gången sedan Ebbe kom. Jag mår på alla sätt bättre i dag och allt det nya börjar bli vardag. 

I dag åker barnen till sin pappa och i stället för skiftbyte är vi båda två hos Ebbe. Jag har haft honom på bröstet från 9:45 till 14:00 och nu är jag och äter lite och Jonas har tagit över som värmedyna.  

Ebbe mår fortsatt väldigt bra och förutom sin litenhet fungerar allt perfekt. I dag har en barnläkare gjort ett ultraljud på hans huvud för att säkerställa att det inte finns några blödningar och vi fick ok-stämpel även på det. 

Vi fick även höra att vi hade lovordats på ronden för att han får ligga uppe så mycket. Själv är jag oerhört glad att vi får ha honom uppe så mycket vi vill. Vi fixar även blöjbyten, byte av saturationsmätare, matning, medicinering och annat pyssel själva. Allt det här känns väldigt viktigt för att vi ska kunna knyta an så bra som möjligt, och även om vi måste lämna honom här på kvällarna så känns det ändå mer och mer som att han är bara vår. 

Gästinlägg: Ebbes förlossning, en Pappas perspektiv

Tänk att man kan vara så förberedd på något och ändå känna sig så totalt oförberedd. Det har gått många veckor med Kajsa-Lisa på sjukhus, inga klara svar på vad som är problemet, en vardag att hantera och en känslomässig berg och dalbana.

Kajsa-Lisa har skrivit sin förlossningshistoria från sitt perspektiv som mamma som hamnar i en situation som man inte vill men som man ändå måste hantera och allt drama som det innebär. Min historia är i många drag lika men från ett lite annat perspektiv. Jag tror att många pappor kan skriva under på den frustration man kan känna när den man älskar hamnar i en situation som man inte kan påverka. Bara vara åskådare i ett skede där man är helt utlämnad åt andra, jobbigt!!

Fokuset på min historia blir på de delar som Kajsa-Lisa inte kunde vara med på då hon var sövd, hon beskriver dramat väldigt bra och för mig som var vid sidan av så förstår man inte alltid hur bråttom det är, ett exempel är när läkaren tittar upp på Kajsa-Lisa och säger att hon måste snitta henne. Min första tanke var ”När ska det ske?” ”Då måste de ju stoppa förlossningen”, tanken fanns dock bara där i en bråkdel av en sekund innan man börjar uppleva allvaret hos personalen. De rullade ut Kajsa-Lisa snabbt och jag hann inte ens säga hejdå, jag hamnade i korridoren med armen halvt uppsträckt med ett halvviskat ”Hejdå, vi ses snart, älskar dig” medan jag såg bakänden på sängen köras in i operationssalen.

Jag stod kvar vilsen i korridoren i ett par sekunder till den mest moderliga barnmorska jag sett och upplevt lade handen på min axel och sa ”Pappa följer med mig!”. Hon tog mig runt operationssalen till mottagningsrummet för bebisen. Rummet var ganska litet med en liten säng med en stor värmelampa över längs den högra väggen. Runt sängen stod det två läkare och förberedde den och all utrustning. Den moderliga barnmorskan placerade mig i en stol och frågade om jag ville ha något att dricka. Jag vet att jag tyckte det var en fånig fråga, min älskade ligger i rummet innanför och genomgår ett kejsarsnitt och jag sitter här och väntar på en liten, liten kille som jag hoppas mår bra. Självklart sa jag inget om det utan sade med mitt bästa leende ”Kaffe tack, svart”.

Jag fick mitt kaffe och satt kvar på min stol medan jag drack det och studerade min omgivning. Det var bara en dörr mellan Kajsa-Lisa och oss med ett runt fönster i, det gick att se in i operationssalen men just då kände jag att jag inte ville, jag ville inte se operationen. Förberedelserna fortsatte och mer och mer människor kom och gick, i rummet fanns det mellan 5 till 7 läkare, barnmorskor och undersköterskor. Det var personal från flera avdelningar, förlossningen, neonatalen och en AT läkare från intensiven. Det tog ca 10 minuter från det att Kajsa-Lisa rullades in på operation tills de kom springande med Ebbe i en filt, han skrek när han kom in i rummet.

Han placerades direkt på bordet som förberetts för honom med huvudet mot oss, han hade en jättefin färg och såg ut som en riktig bebis, bara att han var så liten!! Personalen började arbeta med honom på en gång och man använde två olika apparater för att hjälpa honom andas. Man började med en apparat som kallas en neopuff, den blåser luft men man kan enkelt med ett finger stoppa luften så att lungan sjunker ihop och sedan spänns ut när luften släpps på igen. Det första problemet med för tidigt födda barn är att lungorna är omogna och inte håller sig uppspända av sig själva. Man var inte riktigt nöjda med hur han andades och började då använda en handpump, det största problemet var att neopuffen inte gav tillräckligt djupa andetag vilket handpumpen gjorde. Det man kunde se på Ebbe var att händer och fötter blev blåa av syrebristen medan de försökte få fart på lungorna men så fort man hade använt handpumpen ett tag så fick han tillbaka sin fina färg.

Det blir mycket berättande om Ebbe och vad de gjorde med honom men jag tänkte flika in lite hur jag själv kände. När Ebbe kom in i rummet blev det en febril aktivitet, med folk runt honom och bordet där han låg. Jag stod fortfarande med kaffekoppen i handen och ställde ifrån mig den på första bästa yta som inte användes, mycket möjligt att den fortfarande står kvar. Det var lite överväldigande, han var så liten men så underbart fin och i början fokuserade jag för mycket på att inte vara i vägen, vilket jag inte hade behövt göra för det var ok för mig att ta plats och de ville gärna att jag gjorde det. Jag stod mellan sköterskan från Neonatalen och AT läkaren medan de fick igång lungorna. Ebbe låg på bordet och var tyst och ganska stilla, han greppade med vänsterhanden som var närmast mig. Jag tog mitt lillfinger och lade i hans hand och han greppade om den, vilken underbar känsla! Hans lilla hand var inte i närheten av att nå runt mitt lillfinger men jag kommer ihåg hur överraskad jag var över styrkan i den lilla, lilla handen. En fantastisk känsla!!

Arbetet med Ebbe fortsatte men helt plötsligt avstannade allt efter det att dörren öppnats och en sköterska stack in huvudet och sa ”Dave kommer”. Jag förstod ingenting men tio sekunder senare glider en Neonatal läkare från Lund in i rummet, jag misstänker att han är en av de bästa vi har i landet och han togs emot som en kunglighet av personalen. Han hade vanliga kläder på sig kom in i rummet och hälsade på mig, bad om lämpliga kläder och påpekade att intuberingsverktyget de hade plockat fram var fel. Sköterskan på höger sida om Ebbes säng sa då att hon hade varit osäker men att hon plockat in alla olika varianter av intuberingsverktyg som sjukhuset kunde uppbringa och till slut hittade han den som han ville ha, som sagt kunglighet. Han gick snabbt till verket och började intubera Ebbe, man hade pratat om respirator men jag förstod från konversationen att han svarade väldigt bra på andningen och att man inte trodde det var nödvändigt. Man ville intubera för säkerhets skull. Under hela förloppet fotograferade jag ganska mycket för att ha bilder till Kajsa-Lisa så hon kunde få uppleva det senare. När de började intubera sa en av läkarna till mig att det kunde upplevas som ganska brutalt. Jag ska ärligt säga att det inte var något som gjordes med Ebbe som upplevdes som obehagligt eller brutalt. Nu reagerade han väldigt bra så det var aldrig någon panik men jag har bara bra minnen från tiden i rummet, de tog hand om Ebbe på ett fantastiskt sätt och jag fick vara med under hela tiden och kände mig väldigt delaktig.

Under behandlingen av Ebbe tog jag mig också i kragen och tittade in på Kajsa-Lisa genom fönstret i dörren, hon låg med huvudet emot mig så jag såg bara droppet, transfusionen och de slangar som gick ner i hennes hals. Inne i salen var allt lugnt och de jobbade med att sy ihop henne. Under hela förloppet var det en yngre sköterska som kom in och berättade läget med Kajsa-Lisa för mig och att allt gick bra. När allt var färdigt med henne kom överläkaren som gjort snittet igenom salen och talade om för mig vad som hänt och att allt gått bra. Hon hörde att allt var bra med Ebbe och sedan gick hon.

När Ebbe var intuberad och klar sprutade de in ett medel som sänker ytspänningen i lungorna så att alveolerna kan expandera och lungorna hållas utspända. Sköterskan på högra sidan av bordet vände sig mot mig, log och sa ”medlet som revolutionerat vården och överlevnaden för för tidigt födda barn”. Under tiden hade man också satt syremätare och elektroder för att kunna se puls och andning.

Medan han fick medicinen så kom de in med den förberedda kuvösen. Han flyttades varsamt över medan Dave och en sköterska från Neonatalen skötte andningen på Ebbe. Kuvösen med Ebbe rullades ut och vi var på väg mot Neonatalen och allt såg bra ut. När vi svängde i korridoren såg jag hur de rullade ut Kajsa-Lisa från operationssalen och jag gick bort till henne för att få se henne. Hon hade precis börjat vakna upp. En av läkarna som skjutsade henne behövde gå på toaletten så jag stannade hos henne. Kajsa-Lisa skriver i sin historia att hon kommer ihåg att hon träffade mig men inte mycket mer än det. I själva verket var jag hos henne i ca 5 minuter och stod och pratade med henne. Det var jobbigt att prata med henne, hon var jätteledsen för hur allt hade blivit med förlossningen och repeterade flera gånger att det var inte så här jag ville att det skulle bli. Jag försökte trösta så mycket jag kunde men just då var hon otröstlig. 

Läkaren kom tillbaka och de körde iväg en gråtande Kajsa-Lisa till uppvaket. Jag gick vidare till Sal 7 där de hade rullat in Ebbe. När jag kom in i rummet var de i färd med att slutföra allt. På för tidigt födda barn använder man navelsträngen för att tillföra medicin och för att ta blodprov, allt för att slippa sticka i dem när de är så små.

Han var uppkopplad med puls, syresättning, andning och blodtryck och hade en massa sladdar i sig, jag trodde jag skulle tycka att det var mer obehagligt än jag gjorde. Jag vet ju varför de är där och att det är bra att de finns där. Han hade även en CPAP över näsan så det gick inte att se hur han såg ut. CPAP är till för att ge mottryck och underlätta för lungorna att hålla sig utspända. I början när de kom in med honom efter snittet fick han 100 % syrgas men i rummet i kuvösen behöver han inte det utan får samma luft som vi alla andas. Vid det här laget är klockan runt halv fyra och alla intrycken under de senaste timmarna börjar märkas. Jag får besked om att Kajsa-Lisa kommer att komma tillbaka till rum 12 på förlossningen så jag beger mig dit för att få lite att äta.

Rum 12 är dunkelt upplyst och är kvar i samma skick som vi lämnade det, jag kan fortfarande se lite rester av blod på lakanen i sängen. När jag sätter mig i stolen ramlar de senaste timmarna över mig. Lättnaden över att allt har gått så bra, sorgen över att det inte blev som vi ville, lyckan över att vi har ett gemensamt åttonde underverk. Det är skönt att få en stund för sig själv just då, att kunna få släppa ut känslorna. Efter en stund känner jag hur vansinnigt hungrig jag är, jag ringer på barnmorskan som kommer in med en smörgås, kaffe, juice och en liten svensk flagga. Jag får även reda på av henne att Kajsa-Lisa kommer att komma ner till BB; Sal 24.

Jag går tillbaka in på Sal 7 på Neonatalen för att vara med Ebbe och för att vänta på att Kajsa-Lisa ska komma ner från uppvaket. Kajsa-Lisa beskriver frustrationen över hur hon blir behandlad på uppvaket. Man har talat om för mig att hon kommer ner om 1,5 till 2 timmar men inte heller jag får någon information trots att vi ringer upp vid fem för att se att allt är ok. Det har varit en i stycken jobbig resa men tiden efter födseln har varit fantastisk och Ebbe mår efter omständigheterna väldigt bra. Vi hade sju underverk på olika håll tidigare och nu har vi ett åttonde tillsammans.

Fyra dagar

Det har gått drygt fyra dygn sedan han kom och han är en precis lika självklar del av mitt liv som alla de andra har varit. Jag hade funderingar innan, om jag skulle kunna knyta an på samma sätt, om jag skulle våga, men när jag fick se honom var det lika kört som vanligt. Min lilla ljuvliga unge som sitter ihop med mig på samma villkorslösa sätt som sina syskon. 

I går blev jag utskriven från BB och jag har sovit hemma i natt. En onaturlig situation att åka hem utan mitt barn men en nödvändighet om vi ska orka med det här. Vi sover hemma, turas om att vara på sjukhuset på dagarna och jag kan vara med de andra barnen på ett helt annat sätt igen. Jag försöker att inte ha allt för dåligt samvete för att de får mycket mindre av sin mamma än vanligt, men det är inte lätt. Vi behöver varandra.