Jag hade en period under den tid jag låg i Lund när jag mer eller mindre drabbades av panik över situationen, och jag känner lite samma sak nu. Varje dag när jag måste lämna min lilla fantastiska kämpe på sjukhuset för att åka hem och ta hand om mina fyra underbara ungar slits jag i stycken. Det finns inget mer onaturligt än att lämna sitt barn med någon annan, min unge som jag ska ta hand om, de andra barnens lillebror som ska vara här där han hör hemma.
Jag njuter av att kunna vara med i barnens liv, uppvisningar, utflykter, avslutningar, jag har saknat dem så mycket och vi behöver varandra, men han fattas hela tiden. Han finns men jag kan inte visa upp honom, inte bära runt på honom, inte sova bredvid honom.
Det räcker nu.
Du är sliten nu, hur skulle du inte kunna vara. Men allt är på väg åt rätt håll och vägen blir bara kortare. Andas lungt och kom ihåg att vi är många som älskar dig.
SvaraRaderaHåll ut vännen, snart blir allt som vanligt och den här perioden bara ett minne.
SvaraRadera