Gästinlägg: Ebbes förlossning, en Pappas perspektiv

Tänk att man kan vara så förberedd på något och ändå känna sig så totalt oförberedd. Det har gått många veckor med Kajsa-Lisa på sjukhus, inga klara svar på vad som är problemet, en vardag att hantera och en känslomässig berg och dalbana.

Kajsa-Lisa har skrivit sin förlossningshistoria från sitt perspektiv som mamma som hamnar i en situation som man inte vill men som man ändå måste hantera och allt drama som det innebär. Min historia är i många drag lika men från ett lite annat perspektiv. Jag tror att många pappor kan skriva under på den frustration man kan känna när den man älskar hamnar i en situation som man inte kan påverka. Bara vara åskådare i ett skede där man är helt utlämnad åt andra, jobbigt!!

Fokuset på min historia blir på de delar som Kajsa-Lisa inte kunde vara med på då hon var sövd, hon beskriver dramat väldigt bra och för mig som var vid sidan av så förstår man inte alltid hur bråttom det är, ett exempel är när läkaren tittar upp på Kajsa-Lisa och säger att hon måste snitta henne. Min första tanke var ”När ska det ske?” ”Då måste de ju stoppa förlossningen”, tanken fanns dock bara där i en bråkdel av en sekund innan man börjar uppleva allvaret hos personalen. De rullade ut Kajsa-Lisa snabbt och jag hann inte ens säga hejdå, jag hamnade i korridoren med armen halvt uppsträckt med ett halvviskat ”Hejdå, vi ses snart, älskar dig” medan jag såg bakänden på sängen köras in i operationssalen.

Jag stod kvar vilsen i korridoren i ett par sekunder till den mest moderliga barnmorska jag sett och upplevt lade handen på min axel och sa ”Pappa följer med mig!”. Hon tog mig runt operationssalen till mottagningsrummet för bebisen. Rummet var ganska litet med en liten säng med en stor värmelampa över längs den högra väggen. Runt sängen stod det två läkare och förberedde den och all utrustning. Den moderliga barnmorskan placerade mig i en stol och frågade om jag ville ha något att dricka. Jag vet att jag tyckte det var en fånig fråga, min älskade ligger i rummet innanför och genomgår ett kejsarsnitt och jag sitter här och väntar på en liten, liten kille som jag hoppas mår bra. Självklart sa jag inget om det utan sade med mitt bästa leende ”Kaffe tack, svart”.

Jag fick mitt kaffe och satt kvar på min stol medan jag drack det och studerade min omgivning. Det var bara en dörr mellan Kajsa-Lisa och oss med ett runt fönster i, det gick att se in i operationssalen men just då kände jag att jag inte ville, jag ville inte se operationen. Förberedelserna fortsatte och mer och mer människor kom och gick, i rummet fanns det mellan 5 till 7 läkare, barnmorskor och undersköterskor. Det var personal från flera avdelningar, förlossningen, neonatalen och en AT läkare från intensiven. Det tog ca 10 minuter från det att Kajsa-Lisa rullades in på operation tills de kom springande med Ebbe i en filt, han skrek när han kom in i rummet.

Han placerades direkt på bordet som förberetts för honom med huvudet mot oss, han hade en jättefin färg och såg ut som en riktig bebis, bara att han var så liten!! Personalen började arbeta med honom på en gång och man använde två olika apparater för att hjälpa honom andas. Man började med en apparat som kallas en neopuff, den blåser luft men man kan enkelt med ett finger stoppa luften så att lungan sjunker ihop och sedan spänns ut när luften släpps på igen. Det första problemet med för tidigt födda barn är att lungorna är omogna och inte håller sig uppspända av sig själva. Man var inte riktigt nöjda med hur han andades och började då använda en handpump, det största problemet var att neopuffen inte gav tillräckligt djupa andetag vilket handpumpen gjorde. Det man kunde se på Ebbe var att händer och fötter blev blåa av syrebristen medan de försökte få fart på lungorna men så fort man hade använt handpumpen ett tag så fick han tillbaka sin fina färg.

Det blir mycket berättande om Ebbe och vad de gjorde med honom men jag tänkte flika in lite hur jag själv kände. När Ebbe kom in i rummet blev det en febril aktivitet, med folk runt honom och bordet där han låg. Jag stod fortfarande med kaffekoppen i handen och ställde ifrån mig den på första bästa yta som inte användes, mycket möjligt att den fortfarande står kvar. Det var lite överväldigande, han var så liten men så underbart fin och i början fokuserade jag för mycket på att inte vara i vägen, vilket jag inte hade behövt göra för det var ok för mig att ta plats och de ville gärna att jag gjorde det. Jag stod mellan sköterskan från Neonatalen och AT läkaren medan de fick igång lungorna. Ebbe låg på bordet och var tyst och ganska stilla, han greppade med vänsterhanden som var närmast mig. Jag tog mitt lillfinger och lade i hans hand och han greppade om den, vilken underbar känsla! Hans lilla hand var inte i närheten av att nå runt mitt lillfinger men jag kommer ihåg hur överraskad jag var över styrkan i den lilla, lilla handen. En fantastisk känsla!!

Arbetet med Ebbe fortsatte men helt plötsligt avstannade allt efter det att dörren öppnats och en sköterska stack in huvudet och sa ”Dave kommer”. Jag förstod ingenting men tio sekunder senare glider en Neonatal läkare från Lund in i rummet, jag misstänker att han är en av de bästa vi har i landet och han togs emot som en kunglighet av personalen. Han hade vanliga kläder på sig kom in i rummet och hälsade på mig, bad om lämpliga kläder och påpekade att intuberingsverktyget de hade plockat fram var fel. Sköterskan på höger sida om Ebbes säng sa då att hon hade varit osäker men att hon plockat in alla olika varianter av intuberingsverktyg som sjukhuset kunde uppbringa och till slut hittade han den som han ville ha, som sagt kunglighet. Han gick snabbt till verket och började intubera Ebbe, man hade pratat om respirator men jag förstod från konversationen att han svarade väldigt bra på andningen och att man inte trodde det var nödvändigt. Man ville intubera för säkerhets skull. Under hela förloppet fotograferade jag ganska mycket för att ha bilder till Kajsa-Lisa så hon kunde få uppleva det senare. När de började intubera sa en av läkarna till mig att det kunde upplevas som ganska brutalt. Jag ska ärligt säga att det inte var något som gjordes med Ebbe som upplevdes som obehagligt eller brutalt. Nu reagerade han väldigt bra så det var aldrig någon panik men jag har bara bra minnen från tiden i rummet, de tog hand om Ebbe på ett fantastiskt sätt och jag fick vara med under hela tiden och kände mig väldigt delaktig.

Under behandlingen av Ebbe tog jag mig också i kragen och tittade in på Kajsa-Lisa genom fönstret i dörren, hon låg med huvudet emot mig så jag såg bara droppet, transfusionen och de slangar som gick ner i hennes hals. Inne i salen var allt lugnt och de jobbade med att sy ihop henne. Under hela förloppet var det en yngre sköterska som kom in och berättade läget med Kajsa-Lisa för mig och att allt gick bra. När allt var färdigt med henne kom överläkaren som gjort snittet igenom salen och talade om för mig vad som hänt och att allt gått bra. Hon hörde att allt var bra med Ebbe och sedan gick hon.

När Ebbe var intuberad och klar sprutade de in ett medel som sänker ytspänningen i lungorna så att alveolerna kan expandera och lungorna hållas utspända. Sköterskan på högra sidan av bordet vände sig mot mig, log och sa ”medlet som revolutionerat vården och överlevnaden för för tidigt födda barn”. Under tiden hade man också satt syremätare och elektroder för att kunna se puls och andning.

Medan han fick medicinen så kom de in med den förberedda kuvösen. Han flyttades varsamt över medan Dave och en sköterska från Neonatalen skötte andningen på Ebbe. Kuvösen med Ebbe rullades ut och vi var på väg mot Neonatalen och allt såg bra ut. När vi svängde i korridoren såg jag hur de rullade ut Kajsa-Lisa från operationssalen och jag gick bort till henne för att få se henne. Hon hade precis börjat vakna upp. En av läkarna som skjutsade henne behövde gå på toaletten så jag stannade hos henne. Kajsa-Lisa skriver i sin historia att hon kommer ihåg att hon träffade mig men inte mycket mer än det. I själva verket var jag hos henne i ca 5 minuter och stod och pratade med henne. Det var jobbigt att prata med henne, hon var jätteledsen för hur allt hade blivit med förlossningen och repeterade flera gånger att det var inte så här jag ville att det skulle bli. Jag försökte trösta så mycket jag kunde men just då var hon otröstlig. 

Läkaren kom tillbaka och de körde iväg en gråtande Kajsa-Lisa till uppvaket. Jag gick vidare till Sal 7 där de hade rullat in Ebbe. När jag kom in i rummet var de i färd med att slutföra allt. På för tidigt födda barn använder man navelsträngen för att tillföra medicin och för att ta blodprov, allt för att slippa sticka i dem när de är så små.

Han var uppkopplad med puls, syresättning, andning och blodtryck och hade en massa sladdar i sig, jag trodde jag skulle tycka att det var mer obehagligt än jag gjorde. Jag vet ju varför de är där och att det är bra att de finns där. Han hade även en CPAP över näsan så det gick inte att se hur han såg ut. CPAP är till för att ge mottryck och underlätta för lungorna att hålla sig utspända. I början när de kom in med honom efter snittet fick han 100 % syrgas men i rummet i kuvösen behöver han inte det utan får samma luft som vi alla andas. Vid det här laget är klockan runt halv fyra och alla intrycken under de senaste timmarna börjar märkas. Jag får besked om att Kajsa-Lisa kommer att komma tillbaka till rum 12 på förlossningen så jag beger mig dit för att få lite att äta.

Rum 12 är dunkelt upplyst och är kvar i samma skick som vi lämnade det, jag kan fortfarande se lite rester av blod på lakanen i sängen. När jag sätter mig i stolen ramlar de senaste timmarna över mig. Lättnaden över att allt har gått så bra, sorgen över att det inte blev som vi ville, lyckan över att vi har ett gemensamt åttonde underverk. Det är skönt att få en stund för sig själv just då, att kunna få släppa ut känslorna. Efter en stund känner jag hur vansinnigt hungrig jag är, jag ringer på barnmorskan som kommer in med en smörgås, kaffe, juice och en liten svensk flagga. Jag får även reda på av henne att Kajsa-Lisa kommer att komma ner till BB; Sal 24.

Jag går tillbaka in på Sal 7 på Neonatalen för att vara med Ebbe och för att vänta på att Kajsa-Lisa ska komma ner från uppvaket. Kajsa-Lisa beskriver frustrationen över hur hon blir behandlad på uppvaket. Man har talat om för mig att hon kommer ner om 1,5 till 2 timmar men inte heller jag får någon information trots att vi ringer upp vid fem för att se att allt är ok. Det har varit en i stycken jobbig resa men tiden efter födseln har varit fantastisk och Ebbe mår efter omständigheterna väldigt bra. Vi hade sju underverk på olika håll tidigare och nu har vi ett åttonde tillsammans.