Ebbes förlossning

Det finns mycket att säga om den här förlossningen, eller egentligen om hela graviditeten. Ingenting blev som jag hade tänkt och det kommer att ta tid att riktigt förstå vad man har varit med om, men jag vill försöka få ner det viktigaste från de senaste dagarna innan jag glömmer.

I lördags natt började jag känna av värkar. Jag hade haft lite känningar innan och tänkte inte så mycket på det. Vid halv sex kunde hade de tagit i så pass mycket att jag inte kunde sova längre. De kom med cirka fyra minuters mellanrum och gjorde inte ont men kändes. Jag ringde på barnmorskan som kom med bricanyl och det hela stannade av.

Under resten av dagen var jag väldigt trött och sov en hel del. Jag kände mig även ganska nedstämd och eftersom blödningen hade blivit värre på morgonen fick jag inte gå och hämta mat själv. Jag försökte vila så mycket som möjligt för att inte starta något men vid fyratiden började värkarna ta om igen. Jag väntade en stund men ringde sedan på nästa barnmorska och fick mer bricanyl. Den här gången tog det längre tid innan jag märkte av sprutan men till slut blev det lugnt igen.

Lite senare på kvällen kom Jonas in. Han skulle bara stanna en stund för att sedan åka hem och sova och flyga till Oslo på morgonen.Jag skojade lite med barnmorskan och sa att om mönstret håller i sig så skulle värkarna starta om någon gång under natten, men jag klarade mig inte så länge. Klockan tio satte det igång igen. Jag fick mer bricanyl men den här gången hjälpte den inte alls. Jag förstod nu att det var dags.

Klockan kvart i elva bad jag Jonas att börja klocka mig och värkarna kom var fjärde minut och gjorde ondare och ondare. Barnmorskan kallade på läkaren som dröjde lite och när hon väl kom fungerade inte ultraljudsapparaten uppe på avdelningen som det skulle och jag blev nerkörd till förlossningen. Jag tror att vi var nere strax innan tolv.

Väl nere på förlossningen började ett antal personer ta prover och sätta nålar i en rasande fart. Jag får ett dropp som ska hjälpa till att stoppa värkarna men som jag inte tror gjorde någon skillnad alls. Läkaren kände även på mig för att se hur mycket jag hade öppnat mig och konstaterade att livmodertappen i princip var utplånad. Mitt i allt det här får vi besked om att neonatalen inte har någon plats för vår bebis. Detta innebär att de håller på att diskutera en flytt till Malmö. Läkaren kommer in och säger att hon försöker avstyra det men helt plötsligt står två ambulansmän utanför dörren. En barnmorska gör sig redo för att följa med och hon gör en andra undersökning för att se hur läget ser ut. Hon säger att hon kan känna bebisens huvud och att jag är öppen två och en halv centimeter. Jag får även en ny spruta med bricanyl innan vi åker. Klockan är nu tjugo över ett.

I ambulansen ligger jag fastspänd och kämpar med jobbiga värkar samtidigt som jag håller fast mig i båren för att inte kana för mycket fram och tillbaka. Vid ett tillfälle tvärnitar ambulansföraren när han upptäcker ett farthinder lite sent.

Barnmorskan håller min hand och säger att vi har gjort det här förut och att vi fixar detta tillsammans. Hon påpekar också att det är viktigt att jag säger till om jag känner krystvärkar. Nu när jag skriver allt det här förstår jag hur bråttom det var men jag hann inte på någon panik utan höll mig relativt lugn hela vägen.

Vi kom fram till Malmö sjukhus strax innan två. Vi fick ringa på en dörr och vänta någon minut innan en barnmorska kom och öppnade. Jag rullades direkt in på ett rum och återigen togs en massa prover och en överläkare kom in för att göra en undersökning. Även Jonas kom bara någon minut efter att jag hade anlänt. Ungefär tio över två, tror jag att överläkaren gjorde sin undersökning. När hon drog ur handen forsade blod ur mig och hon vände sig mot mig och sa: "Jag kommer att snitta dig nu. Din moderkaka håller på att lossna." Jag vände mig mot Jonas och fällde två tårar, men jag förstod att jag inte hade något val och att det var väldigt bråttom. Detta samtidigt som värkarbetet fortsatte och jag var i princip på väg att få krystvärkar.

Det var inte ens tal om att ta mig upp till operationsavdelningen utan den akutsal som finns på förlossningen var dit jag rullades. På bara några minuter var salen full av folk och jag baxades upp på en bår samtidigt som en mask trycktes fast över min mun och näsa och jag beordrades att andas djupt. Här blev jag överrumplad och tryckte bort masken och bad dem vänta så jag fick hämta andan. ”Du måste andas i masken”, fick jag som svar och masken trycktes bestämt tillbaka. Samtidigt såg jag en man som satte en spruta i nålen som satt i min högra hand. Sedan sov jag. Klockan 02:31 förlöstes Ebbe ur min kropp. 

Jag har fått höra att moderkakan lossnade helt när de öppnade upp mig och att Ebbe han svälja lite blod innan de fick ut honom. Jag förlorade en liter blod under operationen och fick ett par påsar blod intravenöst. Jag hade tydligen en slang i halsen också, vilket jag har känt av efteråt men som jag inte har något minne av. 

När jag vaknade var det någon som kallade mig för Anna-Kajsa. ”Jag heter inte Anna-Kajsa”, var det första jag sa. Sedan minns jag bara att någon sa att det hade gått bra och att Jonas pratade med mig. Jag hörde även ett gnyende långt borta, och det var Ebbe. Min sambo säger att jag var ledsen när jag vaknade, att jag pratade om att det inte var så här jag ville ha det, men det kommer jag själv inte ihåg.

Efter detta kördes jag till uppvaket där jag blev liggande alldeles för länge. Mitt i allt kaos är faktiskt tiden på uppvaket det jag är mest arg på. De som jobbade där ignorerade mig och fast jag var helt klar och mådde bra (inget illamående eller frossa) vid sex fick jag inte komma upp till neo förrän vid nio. Jag fick inte heller någon information om hur Ebbe mådde och inte heller Jonas fick någon information om hur det var med mig. Som tur var ringde de från neo för att höra hur det var och jag fick prata med Jonas. Några timmar senare tvingade jag personalen på uppvaket att leta reda på ett nummer för att kunna ringa igen. Jag var så arg att jag skakade och tänkte i mitt stilla sinne att jag hamnat i Spanien i alla fall. Jag har självklart tagit upp detta med flera här uppe på bb och neo och har även fått information om hur jag ska anmäla händelsen.

Till slut fick jag komma upp och när jag möttes av två barnmorskor med vänliga ansikten sa jag att jag måste direkt till min bebis och de körde mig rakt in på neo. Och där låg han så liten i sin kuvös. 1135 gram stor och helt perfekt.

Allt som jag varit rädd för hände: drama, snitt, sövning, men vi lever och just nu är det där mitt fokus ligger. Det beslut som togs i Lund, det superakuta snittet och det katastrofala uppvaket kommer jag behöva ta tag i efter hand, men när jag ligger i sängen bredvid kuvösen och har Ebbe i min famn finns det inget som kan överskugga den känslan: Han lever, han är stark och han är min.