Fyra dagar

Det har gått drygt fyra dygn sedan han kom och han är en precis lika självklar del av mitt liv som alla de andra har varit. Jag hade funderingar innan, om jag skulle kunna knyta an på samma sätt, om jag skulle våga, men när jag fick se honom var det lika kört som vanligt. Min lilla ljuvliga unge som sitter ihop med mig på samma villkorslösa sätt som sina syskon. 

I går blev jag utskriven från BB och jag har sovit hemma i natt. En onaturlig situation att åka hem utan mitt barn men en nödvändighet om vi ska orka med det här. Vi sover hemma, turas om att vara på sjukhuset på dagarna och jag kan vara med de andra barnen på ett helt annat sätt igen. Jag försöker att inte ha allt för dåligt samvete för att de får mycket mindre av sin mamma än vanligt, men det är inte lätt. Vi behöver varandra. 

Ebbes förlossning

Det finns mycket att säga om den här förlossningen, eller egentligen om hela graviditeten. Ingenting blev som jag hade tänkt och det kommer att ta tid att riktigt förstå vad man har varit med om, men jag vill försöka få ner det viktigaste från de senaste dagarna innan jag glömmer.

I lördags natt började jag känna av värkar. Jag hade haft lite känningar innan och tänkte inte så mycket på det. Vid halv sex kunde hade de tagit i så pass mycket att jag inte kunde sova längre. De kom med cirka fyra minuters mellanrum och gjorde inte ont men kändes. Jag ringde på barnmorskan som kom med bricanyl och det hela stannade av.

Under resten av dagen var jag väldigt trött och sov en hel del. Jag kände mig även ganska nedstämd och eftersom blödningen hade blivit värre på morgonen fick jag inte gå och hämta mat själv. Jag försökte vila så mycket som möjligt för att inte starta något men vid fyratiden började värkarna ta om igen. Jag väntade en stund men ringde sedan på nästa barnmorska och fick mer bricanyl. Den här gången tog det längre tid innan jag märkte av sprutan men till slut blev det lugnt igen.

Lite senare på kvällen kom Jonas in. Han skulle bara stanna en stund för att sedan åka hem och sova och flyga till Oslo på morgonen.Jag skojade lite med barnmorskan och sa att om mönstret håller i sig så skulle värkarna starta om någon gång under natten, men jag klarade mig inte så länge. Klockan tio satte det igång igen. Jag fick mer bricanyl men den här gången hjälpte den inte alls. Jag förstod nu att det var dags.

Klockan kvart i elva bad jag Jonas att börja klocka mig och värkarna kom var fjärde minut och gjorde ondare och ondare. Barnmorskan kallade på läkaren som dröjde lite och när hon väl kom fungerade inte ultraljudsapparaten uppe på avdelningen som det skulle och jag blev nerkörd till förlossningen. Jag tror att vi var nere strax innan tolv.

Väl nere på förlossningen började ett antal personer ta prover och sätta nålar i en rasande fart. Jag får ett dropp som ska hjälpa till att stoppa värkarna men som jag inte tror gjorde någon skillnad alls. Läkaren kände även på mig för att se hur mycket jag hade öppnat mig och konstaterade att livmodertappen i princip var utplånad. Mitt i allt det här får vi besked om att neonatalen inte har någon plats för vår bebis. Detta innebär att de håller på att diskutera en flytt till Malmö. Läkaren kommer in och säger att hon försöker avstyra det men helt plötsligt står två ambulansmän utanför dörren. En barnmorska gör sig redo för att följa med och hon gör en andra undersökning för att se hur läget ser ut. Hon säger att hon kan känna bebisens huvud och att jag är öppen två och en halv centimeter. Jag får även en ny spruta med bricanyl innan vi åker. Klockan är nu tjugo över ett.

I ambulansen ligger jag fastspänd och kämpar med jobbiga värkar samtidigt som jag håller fast mig i båren för att inte kana för mycket fram och tillbaka. Vid ett tillfälle tvärnitar ambulansföraren när han upptäcker ett farthinder lite sent.

Barnmorskan håller min hand och säger att vi har gjort det här förut och att vi fixar detta tillsammans. Hon påpekar också att det är viktigt att jag säger till om jag känner krystvärkar. Nu när jag skriver allt det här förstår jag hur bråttom det var men jag hann inte på någon panik utan höll mig relativt lugn hela vägen.

Vi kom fram till Malmö sjukhus strax innan två. Vi fick ringa på en dörr och vänta någon minut innan en barnmorska kom och öppnade. Jag rullades direkt in på ett rum och återigen togs en massa prover och en överläkare kom in för att göra en undersökning. Även Jonas kom bara någon minut efter att jag hade anlänt. Ungefär tio över två, tror jag att överläkaren gjorde sin undersökning. När hon drog ur handen forsade blod ur mig och hon vände sig mot mig och sa: "Jag kommer att snitta dig nu. Din moderkaka håller på att lossna." Jag vände mig mot Jonas och fällde två tårar, men jag förstod att jag inte hade något val och att det var väldigt bråttom. Detta samtidigt som värkarbetet fortsatte och jag var i princip på väg att få krystvärkar.

Det var inte ens tal om att ta mig upp till operationsavdelningen utan den akutsal som finns på förlossningen var dit jag rullades. På bara några minuter var salen full av folk och jag baxades upp på en bår samtidigt som en mask trycktes fast över min mun och näsa och jag beordrades att andas djupt. Här blev jag överrumplad och tryckte bort masken och bad dem vänta så jag fick hämta andan. ”Du måste andas i masken”, fick jag som svar och masken trycktes bestämt tillbaka. Samtidigt såg jag en man som satte en spruta i nålen som satt i min högra hand. Sedan sov jag. Klockan 02:31 förlöstes Ebbe ur min kropp. 

Jag har fått höra att moderkakan lossnade helt när de öppnade upp mig och att Ebbe han svälja lite blod innan de fick ut honom. Jag förlorade en liter blod under operationen och fick ett par påsar blod intravenöst. Jag hade tydligen en slang i halsen också, vilket jag har känt av efteråt men som jag inte har något minne av. 

När jag vaknade var det någon som kallade mig för Anna-Kajsa. ”Jag heter inte Anna-Kajsa”, var det första jag sa. Sedan minns jag bara att någon sa att det hade gått bra och att Jonas pratade med mig. Jag hörde även ett gnyende långt borta, och det var Ebbe. Min sambo säger att jag var ledsen när jag vaknade, att jag pratade om att det inte var så här jag ville ha det, men det kommer jag själv inte ihåg.

Efter detta kördes jag till uppvaket där jag blev liggande alldeles för länge. Mitt i allt kaos är faktiskt tiden på uppvaket det jag är mest arg på. De som jobbade där ignorerade mig och fast jag var helt klar och mådde bra (inget illamående eller frossa) vid sex fick jag inte komma upp till neo förrän vid nio. Jag fick inte heller någon information om hur Ebbe mådde och inte heller Jonas fick någon information om hur det var med mig. Som tur var ringde de från neo för att höra hur det var och jag fick prata med Jonas. Några timmar senare tvingade jag personalen på uppvaket att leta reda på ett nummer för att kunna ringa igen. Jag var så arg att jag skakade och tänkte i mitt stilla sinne att jag hamnat i Spanien i alla fall. Jag har självklart tagit upp detta med flera här uppe på bb och neo och har även fått information om hur jag ska anmäla händelsen.

Till slut fick jag komma upp och när jag möttes av två barnmorskor med vänliga ansikten sa jag att jag måste direkt till min bebis och de körde mig rakt in på neo. Och där låg han så liten i sin kuvös. 1135 gram stor och helt perfekt.

Allt som jag varit rädd för hände: drama, snitt, sövning, men vi lever och just nu är det där mitt fokus ligger. Det beslut som togs i Lund, det superakuta snittet och det katastrofala uppvaket kommer jag behöva ta tag i efter hand, men när jag ligger i sängen bredvid kuvösen och har Ebbe i min famn finns det inget som kan överskugga den känslan: Han lever, han är stark och han är min. 

29+0

Värkar i natt och i morse. Har fått bricanyl och extra infektionsprover har tagits. Blödningen är större igen. 

Är väldigt trött i dag. 

Boar

För mycket tid och tillgång till Internet! Jag får skylla på det. Att jag håller på att gå åt av tristess är förmodligen ytterligare en anledning till det shoppande som jag har ägnat mig åt de senaste dagarna.

Jag har hittat en kvinna som ska sy kläder i ministorlek till honom. Jag har köpt lite andra kläder. Vagn är bestämd men inte inhandlad. Babynest med tillbehör köpte jag i går. Filt som matchar babynestet. Jag har även tittat på skötbord och elastisk sjal. Jag hade iofs en sjal, en väldigt fin sådan, men den verkar ha gått upp i rök.

Skämt åsido så ser jag det här enbart som något positivt. Neo var här i går och jag fick ställa nya frågor som jag fick väldigt positiva svar på. Jag känner att om inte bebisen har några andra fel när han kommer ut så kommer det här att gå bra, så jag förbereder mig på bebis i stället för katastrof.

Förresten så vägde han 1157 gram i måndags. Han är ju en stor kille nu!!

28+0

För drygt tre veckor sedan pratade vi med neonatalen och skrev på papper om att vara med i en studie som bedrivs här på sjukhuset med de allra för tidigast födda. I går var sista dagen som vi platsade i den studien!!

Jag är så tacksam över att min kropp, trots allt, fungerar tillräckligt bra för att ge lillkillen tid att växa till sig så pass mycket att jag nu känner mig väldigt optimistisk när det gäller utgången av det här. Jag har varit utan mediciner sedan mitten av veckan och i dag blöder jag nästan inte alls utan det är mest vatten som rinner. Alla kurvor som görs på bebisen ser bra ut. (Vi gör två CTG:n om dagen.) Mitt blodtryck imponerar på alla, och även om jag hade lite förhöjda infektionsvärden i torsdags så verkar det inte bli mer med det heller, inte just nu i alla fall. Och hur tråkigt jag än har det så går dagarna och när jag tänker på att vi redan har hållit på i sex veckor så känns inte tre-fyra veckor till så farligt. Sen är jag väl medveten om att det här kan vända på en kvart, men vi har redan kommit så långt och det är helt fantastiskt!

Viktors dag

I dag fyller min förstfödda 13 år! Det är svårt att beskriva hur mycket jag älskar honom, han som lärde mig att vara mamma och som jag fortfarande vill ha så nära jag kan, fast han numera är längre än jag och har 43 i skostorlek. Han som älskar att ställa pikanta frågor och spela ut hela tonårsregistret, men som sedan sätter sig nära i soffan och ger mig en puss på kinden. Min smarta, ambitiösa unge som gör mig så vansinnigt stolt varje dag.

Jag älskar dig!!

27+2

Jag har drömt i natt. Jag födde ett väldigt litet barn mer eller mindre på egen hand och fick hålla honom varm tills någon kunde hjälpa mig. Sedan tog de honom ifrån mig och jag fick ingen hjälp med att komma igång med amningen, kände mig utanför, arg och frustrerad.

Det är så svårt att sätta sig in i hur det kommer att bli, hur jag kommer att reagera känslomässigt. Barnets far är mer pragmatiskt lag och tänker mer praktiskt, tror jag. (Eller så håller han bara ihop för att skydda mig.) Men jag tror att jag känner på mig att det närmar sig, och trots tiden jag har haft för att förbereda mig så vill jag så innerligt att det inte ska vara så här.

27

En vecka till. Blödningen varierar i omfång men stannar inte av helt. I går natt hade jag värkar ett par timmar. De var inte jättejobbiga men jag fick bricanyl vid femtiden. 

I dag har barnen varit här men det blir så konstigt att umgås på ett sjukhus. Erik frågar en massa hela tiden och tycker att det är lite läskigt och Eira ville inte ge mig en puss först, men sen fick jag fläta hennes hår. 

Det är vansinnigt plågsamt att vara ifrån dem på det här sättet och nästa vecka fyller Viktor tonåring och jag får inte vara med. 

Skulle inte ha sagt något

Man ska aldrig ropa hej, och allt sånt.

Natten har tillbringats på förlossningen med ny blödning och sammandragningar, fasta, intravenös medicinering och väldigt lite sömn. Trötthet i morse var monumental och hela förmiddagen försökte jag sova så mycket som möjligt. Sedan lugnade allt ner sig igen och nu är jag tillbaka på min plats på avdelning 44.

Det är svårt att förklara vad de här upp- och nergångarna gör med en till slut, men så fort det går försöker jag ta mig samman och tänka positivt. Nu har det gått en dag till och han den lille där inne mår fortsatt bra.

26+4

I dag är en mycket bättre dag.

Blödningen har gett med sig och är nu under kontroll. I går gjordes ett tillväxtultraljud som visade att han fortfarande är liten med följer sin kurva, vilket är precis vad vi ville höra. Och de sammandragningar som jag hade i tisdags, och som jag fick bricanyl för, har inte kommit tillbaka.

Jag njuter av att känna mig stark igen och satsar på att ta mig till vecka 28, minst.

Y en español!!

Hoy es un día mucho mejor.

El sangrado está, por fin, bajo control. Ayer me hicieron una eco para controlar el crecimiento del niño, ya que estaba un 22% por debajo del percentíl, y ha seguido su curva e incluso subido un poco. Y las contracciones que tuve el martes, y fueron medicadas, no han vuelto.

Estoy disfrutando de sentirme fuerte otra vez y ahora mi meta es llegar a las 28 semanas, por lo menos.

Kuvös

Det här är ingen graviditet längre. Jag är en levande kuvös som desperat försöker hålla min unge vid liv.

Vi ligger inne igen, så klart. Blödningen har tagit om och jag är sängbunden i ett rum på Lunds universitetssjukhus. Det är inte det att jag förväntade mig något annat, och jag är inte räddare än innan, men just i dag är jag så vansinnigt trött. Jag önskar att någon annan kunde ta över en stund, att jag kunde vara delaktig i livet utanför sjukhuset, vara med min familj, jobba, sitta i solen.

Vi är i vecka 26+2 i dag, fortfarande alldeles för tidigt och samtidigt den längsta graviditeten i världshistorien.

Hemma

Jag fick komma hem i går efter ultraljudet som visade att jag inte någon pågående blödning. Det ligger koagulerat blod i livmodertappen som kommer att fortsätta att rinna ut och sen kan det ju börja blöda igen, man vet aldrig, men just nu är det lugnt. Och att få sova i min egen säng, bredvid min älskling och med alla barnen nära är exakt det jag behövde, det jag alltid behöver. 

Vi har en tid på specialistmödravården på måndag och på onsdag blir det ett nytt tillväxtultraljud. Vi håller tummarna hårt för att inget nytt händer innan dess. 

Rumskamraten

Jag ligger på ett delat rum. Det gjorde jag förra gången jag var här också. Den gången gick det knappt att säga hej till personen på andra sidan skynket. Den här gången har skynket endast varit fördraget för att sova. Vi har pratat bort hela dagen, skrattat, berättat om våra liv och diskuterat skola, jämställdhet, rasism, politik ... Men nu för en timme sedan blev hon utskriven och det blev alldeles tyst och tråkigt.

Jag har redan pratat med personalen om att få ett enkelrum för om jag ska ligga här i ett antal veckor och få nya rumskamrater varannan dag så kommer jag att bli galen, och så bra som jag har haft det de här två dagarna lär jag inte få det igen.

I övrigt har det inte hänt så mycket. 25+4 i dag och vi kämpar vidare.

25+3

I eftermiddags fick vi komma upp på avdelning 44 igen. Vi hälsades välkomna tillbaka. 

Annars händer det inte så mycket. Blödningen är under kontroll och bebisens hjärtljud är fortsatt som de ska. Jag har nog några små värkar men det är inte något jag känner av än. Så vi ligger här i sängen och bara är och hoppas på en likadan dag i morgon. 

Lugn

Det har sjunkit in nu, att jag kommer att föda ett prematurt barn. Jag kommer inte få upp honom på magen och ligga där i den ljuvliga bubblan och titta in i hans ögon. Jag kommer inte få se honom leta sig fram till bröstet och ivrigt suga sig fast. Jag kommer inte få klä på honom de ljuvliga små kläder som vi har köpt för hemfärden. Jag kommer inte få åka hem efter sex timmar för att njuta av honom i lugn och ro och visa upp honom för familjen. 

Men det är ok. Jag får tid att sörja. Jag får tid att förbereda mig på något helt annat. Och jag är lugn. Jag försöker ge honom tid att växa lite till, även om det är endast genom att just hålla mig lugn, allt annat står utanför min makt. Jag kan släppa det nu, kontrollen över allt det som jag ändå inte kan kontrollera. 

Jag kommer att berätta här

Det har hänt så mycket, för mycket. Jag har inte haft kraft att dela med mig men nu står vi inför något helt nytt som jag kommer behöva ventilera på många olika sätt. Jag funderade på att skapa en ny blogg, bebisbloggen, men allt som händer är ju en del av mitt och min familjs liv så vi fortsätter här. 

Jag och den 25+1 veckor gamla pojken i min mage ligger på förlossningen i Lund. Det är tredje gången vi är här på tre veckor och den här gången blir vi kvar. Förhoppningsvis kan vi campera ihop som en enhet några dagar till men sedan blir det neonatalavdelningen för lillkillen. 

I går var en läkare från neonatalen inne hos oss och förklarade hur de jobbar och vad som händer direkt efter förlossningen. Det känns skönt att få förbereda sig lite, men samtidigt är det oerhört svårt att ta in att det här verkligen händer, att jag inte har någon kontroll. Det var inte så här det skulle vara och ibland drabbas jag av flyktkänslor, vill inte vara med mer. Men nu är det här vi är och vi ska klara det också. 

Höst

Jag är sjukskriven. En månad. Ska försöka hitta verktyg för att hantera allt, utan skuld.

Trodde inte att det kunde hända, men det tog stopp.

Min Lukas

Min son Lukas hyser vissa drömmar om att bli artist. Han går på dansskola och tycker om att sjunga. I dag övade han vid matbordet och sången han valt var Freak av Molly Sanden.

Efter att ha försökt få till de där svåra tonerna i refrängen ett par gånger bad han mig att sjunga den för honom. Jag gjorde honom självklart till viljes och stämde upp i skönsång (eller något åt det hållet). Lukas tittade på mig med något som liknade förundran och när jag tystnade frågade han: "Mamma, är du för gammal för att vara med i Idol?"

Avslut

I dag har Litens aska spridits i minneslunden i Lilla Beddinge kyrka. Vi har varit där och tänt ljus och fått kramas och gråta en stund. Planeringen och det praktiska runt detta har varit mycket mer känslosamt än jag hade förväntat mig, och jag är enormt tacksam över att ha ett sånt enormt stöd vid min sida.

Vår lilla ängel.

11 september

I dag fick jag mensen tillbaka efter missfallet och sjukhusprästen ringde och berättade att Liten har kremerats i dag.

Ödets ironi, och inte någon bra dag.