Huvudbry på hög nivå

Jag var hos barnmorskan i går, den tredje jag går till under den här graviditeten. Jag skrevs in i systemet här i Valladolid och hon vägde mig, lyssnade på bebisens hjärtljud och tog blodtrycket. Allt var bra förutom att hon tyckte att jag nog hade gått upp lite för mycket, 6 kilo.

Hon frågade själv om jag tänkte föda här. I Spanien är det inte helt ovanligt att man, om man har flyttat från sin hemstad, åker tillbaka hem för att föda. Jag sa att jag inte tänkte åka till södra Spanien för att föda men att jag funderar på att åka till Sverige, men att jag gärna vill ha mer information om hur det fungerar på sjukhusen här. Jag har redan pratat en del med mammorna på gården och inte fått någon helt positiv syn på det hela. Jag kan ju inte påstå att jag hade det innan heller men jag hoppades att det skulle vara lite mer fritänkande här uppe. Tyvärr verkar det vara helt tvärtom. Vi har helt klart flyttat till en väldigt konservativ del av Spanien, vilket barnmorskan bekräftade.

En av mammorna på gården är med i en organisation som heter El parto es nuestro, som jobbar för att vi mammor ska ha något att säga till om vid förlossningen. Efter vad jag har förstått måste man följa ett visst schema för att slippa för många ingrepp. Det ges inte mycket tid för t.ex. oss kvinnor som har lång öppningsfas, utan det sätts in värkstimulerande ganska omgående. Det är till och med så att man sätter ett dropp det första man gör när man blir inlagd, för att förbereda. Det är också väldigt ovanligt att man får föda i någon annan position är på rygg med benen i vädret, gynstol. Allt för att göra det så bekvämt och bra som möjligt för barnmorska och gynekolog. Det är också vanligt med någon slag hjälp vid utdrivningen.

Allt detta gör mig väldigt nervös eftersom jag som sagt inte alls är någon snabbföderska, vare sig i öppningsskedet eller utdrivningsfasen. Jag är ocskå rädd för att jag kommer att låsa mig helt om folk börjar köra med mig och bestämma över mitt huvud, jag känner mig själv. Samtidigt är det komplicerat att åka "hem" nu när Viktor har blivit så stor och vi bor så långt från svärmor. Förlossningen närmar sig med stormsteg och jag kan inte sluta tänka på det här samtidigt som jag inte heller lyckas ta ett beslut. Jag hoppas nästan att något händer som bestämmer åt mig, men jag vet inte vad det skulle vara.