lördag 4 juni 2016

Nytt liv i bloggen

Jag försöker komma ihåg hur man fixar till bloggen. Det går så där.

Jag tänkte försöka ge den nytt liv nu inför semestern. Vi ska åka till Spanien. Sex barn, två vuxna. Vi har hyrt ett hus i El Puerto. Jag och Jonas stannar två veckor och sedan tar vi två barn och åker hem. Övriga fyra överlämnas till deras far som tar över både hus och barn. De fyra halvspanjorerna kommer att få en dryg månad med familj, sol, bad och ljuvlig mat.

De tre små är överlyckliga. Den stora är lagom road över att tvingas vara ifrån vännerna i en hel månad.

Jonas och jag ser fram emot det hela väldigt mycket. Tiden, maten, värmen, återseendena. Det är fantastiskt att vi lyckades få ihop den här semestern och vi tänker njuta av den. Det ska även bli spännande att flyga med Ebbe som inte längre nöjer sig med att sitta i ett knä och mysa.

Vi är i alla fall redo för att resa!!

torsdag 12 maj 2016

1-åringen

Det har varit så många känslor i dag och jag har kramat Ebbe extra hårt flera gånger. Jag har varit glad och ledsen samtidigt. Jag har till och med haft ont i ärret. Och att vi åkte till neo på återbesök, fick reda på att vi var där på fel dag och träffade sköterskan som satt hos oss första natten hjälpte till att röra runt i allt lite extra. 

Ebbes första födelsedag!! 








tisdag 10 maj 2016

Ett år

Om några timmar har det gått ett år sedan Ebbe föddes. 

Jag läste igenom min förlossningsberättelse, full av fel och forcerat språk, och såg så tydligt hur chockad jag var när jag skrev den. 

Jag vet inte om jag riktigt har gjort upp med hur han kom till världen, eller jag vet att jag inte har det. 

Livet snurrar på och jag hänger på och roddar runt för glatta livet. Ibland snubblar jag, riktigt illa, men det är bara när jag stannar till på riktigt som svindeln kommer. Men jag försöker ändå göra det, stanna till, gräva där jag står, vägra fly och det hjälper. 

Han kom mitt i ett kaos. Allt blev fel. Men inget kunde vara mer rätt. 

Grattis på födelsedagen älskade unge. 




söndag 29 november 2015

Every single night!

I fredags kväll var det äntligen dags att få visa för hela världen vad Lukas och Milla höll på med hela höstlovet. Och vi höll party här hemma hela kvällen.

Det är en ynnest att få se sina barn växa med en uppgift som de älskar, och jag har svårt att uttrycka med ord hur stort det är att kunna visa upp denna underbara video för hela världen.


söndag 15 november 2015

Min prins

I dag samlades gänget runt musikvideoinspelningen i Ystad för att för första gången se resultatet.

Om jag grät?! Den var så fin! Lukas och Milla är det sötaste man kan tänka sig. Min sons ögon och ansiktsuttryck, hans dans, hans leenden ... 

Om en knapp vecka får ni också se. 

onsdag 11 november 2015

6 månader

Ebbe fyller sex månader i dag och jag försöker summera lite. När han fyllde tre månader kände jag tydligt att jag fortfarande inte hade fattat vad vi varit med om, nu känns det avlägset med samtidigt extremt påtagligt.

När Ebbe föddes i vecka 29+1 hade vi kämpat i sju veckor och två dagar för att han skulle få växa så länge som möjligt i magen. Men den elfte maj klarade inte min kropp mer, eller om det var Ebbe som fick nog.





Han vägde 1135 gram var 35 cm lång och hade ett huvudomfång på 24,5 cm. Han mådde trots allt väldigt bra och andningen kom igång fint, och han behövde aldrig respirator.

Förlossningen blev dock den skräckförlossning som jag absolut inte ville var med om och den har jag fortfarande inte kommit över. När människor jag inte känner frågar mig var Ebbe föddes svarar jag helt automatiskt att han "förlöstes" i Malmö. Han kunde ha dött på grund av Lunds sjukt dåliga beslut att skicka oss till Malmö. Hade jag fått krystvärkar i ambulansen kunde vi ha dött båda två. Allt gick bra, jag vet det, men jag behöver fortfarande få svar på den avvikelserapport som överläkaren i Malmö skrev. 

Efter några dagar vägde han 1060 gram och var väldigt liten.






Sen mådde han bra i två och en halv vecka. Vi var hos honom så mycket vi bara kunde. Låg i sängen med honom på bröstet. Samtidigt som jag också kunde vara delaktigt i de andra barnens liv. Jag fick gå omkring, köra bil, laga mat, väcka barnen på morgonen, lägga dem på kvällen. 

Vi fick beröm av personalen för att vi var där så mycket och alltid hade honom uppe. Vi fick höra att det var tack vare oss som det gick så bra, sen blev han sjuk. 

Ingen hade berättat det för oss men tydligen är det vanligt att det uppstår förändringar på lungorna efter ett par veckor, vilket var det som hände. Först trodde de dock att han hade fått en infektion på grund av en bakterie och han fick antibiotika samtidigt som han behövde hjälp med syresättningen och fick ligga med syrgas.





Vi blev lite nervösa och fattade inte först hur allvarligt eller icke allvarligt det var. Beskeden kom inte heller förrän efter några veckor och det verkade nästan som om flera av läkarna var lite rädda för att ge oss besked, men till slut fick vi titta på röntgenplåtarna och de förklarade vad som hade hänt. Vi förstod nu att vi skulle få åka hem med syrgas.

Efter hand var det en sköterska som blev den som förde vår talan och rondade Ebbe. Hon bestämde sig tidigt för att vi skulle komma hem ungefär samtidigt som hon skulle gå på semester, och hon jobbade hårt för det. Men först såg hon till att jag bestämde mig för en vagn och tog med den in till neo så vi kunde gå ut på promenad. 





Det var enormt stort att få gå ut med honom, och lite läskigt. Vi gick runt hela Pildammsparken och jag kan komma ihåg hur allt såg ut. Vi försökte ta en självis på oss två och vagnen när en kvinna som gick förbi undrade om vi ville ha hjälp. Det var så fint, som om hon kände på sig hur viktigt det var.


Den 26 juni, efter 47 dagar på neo, blev det dags att åka hem och vi sa hej då till Jessica, som gick på semester två dagar senare.


Ebbe vägde 2235 gram,var 43,5 cm lång och hade ett huvudomfång på 31 cm när vi åkte hem. Han kändes stor, och han vägde ju faktiskt dubbelt så mycket som när han kom.

Det var extremt känslosamt att sätta sig i bilen och få ta med sig Ebbe hem. Jag kunde inte sluta gråta.





Det har varit upp och ner sen vi kom hem. Orken tar slut ibland och vissa situationer har varit mer hudlösa än andra, som att amma honom på ett fik för första gången. Amningen var ju definitivt ingen självklarhet, som det aldrig är med för tidigt födda barn, och att få det att funka och sedan amma en minibebis ute bland folk var både stort och så känsloladdat att jag nästan gick sönder.


Sommaren var helt ok med många besök av hemsjukvården, återbesök på neo och till slut operationen av Ebbes bråck innan vi blev helt utskrivna från neo (även om vi fortfarande åker dit då och då för kontroller).











Syrgasen blev vi av med bara en vecka innan operationen, det var även en förutsättning för att kunna operera honom. Det var väldigt jobbigt att behöva vistas på sjukhuset i Lund igen och övernattningen fick Jonas ta. Som tur är var det bara ett dygn så var det över. 

När vi blev utskrivna från neo vägde Ebbe 3310 gram, var 49 cm lång och huvudomfånget var 36,3. Han var då 44 veckor och hade normal storlek för en nyfödd. 

Jag har så mycket mer att berätta, sånt jag inte har orkat ta i, men det här inlägget är redan alldeles för långt så jag avslutar med ett par bilder från i går. 




Ebbe väger nu 4815 gram, är 57 cm lång och har ett huvudomfång på 40 cm. Han väger med andra ord mer än fyra gånger så mycket som när han föddes men är fortfarande väldigt liten för sin ålder, även den korrigerade. Han är också lite omogen i sina rörelser och mår fortfarande väldigt bra av att ligga tätt och hållas ihop.

Jag fick extremt mycket bebis den här gången och nu kan jag njuta av det på riktigt.







tisdag 3 november 2015

Min danskung


Onsdagen innan höstlovet fick vi en fråga om Lukas ville vara med och spela in en musikvideo under lovet. De behövde en pojke i tioårsåldern som kan dansa, och eftersom koreografen även jobbar på den dansstudio som Lukas går på föll valet på honom.

Lukas tvekade inte en sekund. Vi fick ett manus och två dagar innan inspelningen repades det dans. Det var ungefär två timmars rep allt som allt och jag hade svårt att sova när jag började förstå att det hade behövts väldigt mycket mer tid. Lukas var dock helt obekymrad och ville bara komma igång med inspelningen. 

Dag ett startade inte förrän fem på kvällen på ett helt nytt hotell inne i Malmö, Clarion Malmö Live. Lukas och han motspelerska, Milla, skulle spela in några scener i ett rum på 22:a våningen. För att sedan fortsätta vidare till en restaurang mitt i stan. 



Jonas var med första kvällen och de kom inte hem förrän efter midnatt. 

Andra dagen tillbringades på Ystads teater. Ebbe och jag följde med den fjärde gången och tittade på när Lukas smög omkring i korridorerna och spionerade på Milla som dansade med sina kompisar. 


Dag tre var det dags för Lukas stora dansscen. Vi träffades i en tom industrilokal i Malmö som blev en fantastisk scen för två ljuvliga ungar. 




Den här gången var hela familjen med (utom V som tillbringade lovet hos mormor) och vi hade en mysig Halloween ihop med filmgänget och Millas familj. 



Kvällen avslutades med inspelning av en taxiscen.



Fjärde och sista dagen åkte vi till en strand i Ystad och filmade magiskt vackra scener. 




Sen var det dags att säga hej då till ett oförglömligt lov. Vi firade med mysmiddag och barnchampange, och Lukas grät en skvätt för att det var över. Det är inte lätt att gå från att bli kallad Kingen till att sitta i en vanlig skolbänk.