I går gick stora sonen med på att gå till simningen. Han var nervös. Jag var nervös, fastän maken hade pratat en lång stund med tränaren tidigare på kvällen. När vi kom fram gick han en omväg för att de andra grabbarna inte skulle se honom. Vi väntade en stund på att den pojken som han trivs med, som är snäll, skulle komma, men till slut gick han in ändå.
Jag hade ont i magen när jag gick därifrån och undrade om det här verkligen var rätt.
Efter träningen kom sonen ut med ett stort leende på läpparna och berättade att han nu var medlem i El club de los fuertotes (De starka killarnas klubb, ungefär). Han berättade också att en annan pojke inte fick vara med. Den pojken skulle bara få vara med när Viktor åker på semester till Sverige.
Jisses, vad säger man! Jag förklarade att jag var glad för sonens skull men att det inte är okej att alla inte får vara med i klubben. Han svarade då att det inte var hans fel och att han hade fått vara med om det hade varit hans klubb.
Ska det vara så här från och med nu? Hur hittar man en balans mellan att vilja att barnen är väluppfostrade, snälla och respekfulla men att de samtidigt tar för sig och inte låter sig hunsas?
Jaja vad ska man säga!!!Jätte svårt.Jag tycker att Viktor är tuff som testade igen,Eftersom han gillar att simma.
SvaraRaderaTusen kramar
Ja!!! DET är inte helt enkelt och något jag också försöker få ihop!!!
SvaraRaderaTina: Visst är det svårt!!
SvaraRaderaMen usch vad jobbigt nu sitter man ju har och tanker pa den lille andre killen som inte far vara med och kanske grater hemma hos sin mamma! :( stackars barn som maste halla pa med sant. Men skont att iaf Viktor far vara med nu och att han forsokte igen och att det gick bra det ar ju en boost for sjalvfortroendet - att aldrig ge upp och att det loser sig! Kram pa er
SvaraRadera