Lagom bra start på livet som ensamstående trebarnsmamma

Så här såg min första dag som ensamstående ut:

Vaknade i god tid och fick i väg alla barnen till skolan utan problem och med matsäcken ordentligt nedstoppad i väskorna. Efter att ha sett till att minstingen gått in i klassrummet skyndade jag till vårdcentralen för mitt första besök hos barnmorskan. Även detta gick riktigt bra, snabbt och smidigt. Jag bokade sedan tid för provtagning och första besöket hos gynekologen, inga problem. Det är först när jag står utanför grinden in till mitt hus och inser att jag inte har med mig några nycklar som problemen startar.

Som tur är har svärmor en extranyckel så jag sätter mig i bilen och åker i väg för att hämta den. Jag stannar bara till på gatan utanför svärmors hus och får nyckeln inkastad genom bilfönstret, toppen. Väl hemma igen tar jag mig snart in genom grinden, men vid nästa dörr blir det stopp: nyckeln sitter i på insidan och gör det omöjligt att öppna dörren utifrån.

Jag är vid det här laget både obehagligt kissnödig och svimfärdig av hunger. Jag tittar upp mot badrumsfönstret på andra våningen och vet att det är min enda utväg. Jag behöver bara svinga mig upp på balkongen, lyfta ur fönstret och klättra in, bara. Jag klättrar upp i vardagsrumsfönstret och känner mig för, men blir lite skraj och fegar ur. Jag tar ett varv runt huset för att samla kraft innan jag bestämmer mig och klättrar upp igen. Och den här gången, efter lite trixande, tar jag mig upp på balkongen.

Nu är det badrumsfönstret som måste hakas av om jag ocskå ska ta mig in i huset. Jag rycker, lyfter, bänder och till slut förstår jag att det är en liten platsplupp i övre delen av fönstret som måste skjutas åt sidan för att få ut rutan. Äntligen! Ett vigt skutt upp i fönstret och rakt ner på toaletten.

Nästa stopp blir köket där jag snabbt plockar fram allt som behövs för en ljuvlig macka med ost, skinka och tomat. När jag precis har tagit första tuggan ringer telefonen. Det är Lukas fröken som berättar att sonen råkat bajsa ner sig och att jag måste komma och byta på honom. Med mackan i handen rusar jag upp och hämtar rena kläder och sedan vidare ut till bilen. När jag kommer fram står min stackars son och gråter ute på gården medan de andra barnen leker runt honom. Efter ganska mycket besvär lyckas jag få rent honom och bestämmer mig för att ta med honom därifrån. Jag ringer till svärmor och åker för att lämna Lukas där.

Klockan är nu halv ett och jag hinner precis fixa lunch innan jag måste hämta de andra två sötnosarna på respektive skola. Sedan är det lugnt ett par timmar, ända tills Eira får för sig att hon ska bära ner ett pussel från övervåningen. Hon lyckas på något sätt snubbla över pusslet och rullar halvvägs nerför marmortrappan. Nu har jag stor lust att gråta lika hejdlöst som dottern och jag kan lova er att jag var glad när jag äntligen fick krypa ner i sängen i går kväll. I dag kommer mormor och det är nog tur det.