Skulle inte ha sagt något

Man ska aldrig ropa hej, och allt sånt.

Natten har tillbringats på förlossningen med ny blödning och sammandragningar, fasta, intravenös medicinering och väldigt lite sömn. Trötthet i morse var monumental och hela förmiddagen försökte jag sova så mycket som möjligt. Sedan lugnade allt ner sig igen och nu är jag tillbaka på min plats på avdelning 44.

Det är svårt att förklara vad de här upp- och nergångarna gör med en till slut, men så fort det går försöker jag ta mig samman och tänka positivt. Nu har det gått en dag till och han den lille där inne mår fortsatt bra.

26+4

I dag är en mycket bättre dag.

Blödningen har gett med sig och är nu under kontroll. I går gjordes ett tillväxtultraljud som visade att han fortfarande är liten med följer sin kurva, vilket är precis vad vi ville höra. Och de sammandragningar som jag hade i tisdags, och som jag fick bricanyl för, har inte kommit tillbaka.

Jag njuter av att känna mig stark igen och satsar på att ta mig till vecka 28, minst.

Y en español!!

Hoy es un día mucho mejor.

El sangrado está, por fin, bajo control. Ayer me hicieron una eco para controlar el crecimiento del niño, ya que estaba un 22% por debajo del percentíl, y ha seguido su curva e incluso subido un poco. Y las contracciones que tuve el martes, y fueron medicadas, no han vuelto.

Estoy disfrutando de sentirme fuerte otra vez y ahora mi meta es llegar a las 28 semanas, por lo menos.

Kuvös

Det här är ingen graviditet längre. Jag är en levande kuvös som desperat försöker hålla min unge vid liv.

Vi ligger inne igen, så klart. Blödningen har tagit om och jag är sängbunden i ett rum på Lunds universitetssjukhus. Det är inte det att jag förväntade mig något annat, och jag är inte räddare än innan, men just i dag är jag så vansinnigt trött. Jag önskar att någon annan kunde ta över en stund, att jag kunde vara delaktig i livet utanför sjukhuset, vara med min familj, jobba, sitta i solen.

Vi är i vecka 26+2 i dag, fortfarande alldeles för tidigt och samtidigt den längsta graviditeten i världshistorien.

Hemma

Jag fick komma hem i går efter ultraljudet som visade att jag inte någon pågående blödning. Det ligger koagulerat blod i livmodertappen som kommer att fortsätta att rinna ut och sen kan det ju börja blöda igen, man vet aldrig, men just nu är det lugnt. Och att få sova i min egen säng, bredvid min älskling och med alla barnen nära är exakt det jag behövde, det jag alltid behöver. 

Vi har en tid på specialistmödravården på måndag och på onsdag blir det ett nytt tillväxtultraljud. Vi håller tummarna hårt för att inget nytt händer innan dess. 

Rumskamraten

Jag ligger på ett delat rum. Det gjorde jag förra gången jag var här också. Den gången gick det knappt att säga hej till personen på andra sidan skynket. Den här gången har skynket endast varit fördraget för att sova. Vi har pratat bort hela dagen, skrattat, berättat om våra liv och diskuterat skola, jämställdhet, rasism, politik ... Men nu för en timme sedan blev hon utskriven och det blev alldeles tyst och tråkigt.

Jag har redan pratat med personalen om att få ett enkelrum för om jag ska ligga här i ett antal veckor och få nya rumskamrater varannan dag så kommer jag att bli galen, och så bra som jag har haft det de här två dagarna lär jag inte få det igen.

I övrigt har det inte hänt så mycket. 25+4 i dag och vi kämpar vidare.

25+3

I eftermiddags fick vi komma upp på avdelning 44 igen. Vi hälsades välkomna tillbaka. 

Annars händer det inte så mycket. Blödningen är under kontroll och bebisens hjärtljud är fortsatt som de ska. Jag har nog några små värkar men det är inte något jag känner av än. Så vi ligger här i sängen och bara är och hoppas på en likadan dag i morgon. 

Lugn

Det har sjunkit in nu, att jag kommer att föda ett prematurt barn. Jag kommer inte få upp honom på magen och ligga där i den ljuvliga bubblan och titta in i hans ögon. Jag kommer inte få se honom leta sig fram till bröstet och ivrigt suga sig fast. Jag kommer inte få klä på honom de ljuvliga små kläder som vi har köpt för hemfärden. Jag kommer inte få åka hem efter sex timmar för att njuta av honom i lugn och ro och visa upp honom för familjen. 

Men det är ok. Jag får tid att sörja. Jag får tid att förbereda mig på något helt annat. Och jag är lugn. Jag försöker ge honom tid att växa lite till, även om det är endast genom att just hålla mig lugn, allt annat står utanför min makt. Jag kan släppa det nu, kontrollen över allt det som jag ändå inte kan kontrollera. 

Jag kommer att berätta här

Det har hänt så mycket, för mycket. Jag har inte haft kraft att dela med mig men nu står vi inför något helt nytt som jag kommer behöva ventilera på många olika sätt. Jag funderade på att skapa en ny blogg, bebisbloggen, men allt som händer är ju en del av mitt och min familjs liv så vi fortsätter här. 

Jag och den 25+1 veckor gamla pojken i min mage ligger på förlossningen i Lund. Det är tredje gången vi är här på tre veckor och den här gången blir vi kvar. Förhoppningsvis kan vi campera ihop som en enhet några dagar till men sedan blir det neonatalavdelningen för lillkillen. 

I går var en läkare från neonatalen inne hos oss och förklarade hur de jobbar och vad som händer direkt efter förlossningen. Det känns skönt att få förbereda sig lite, men samtidigt är det oerhört svårt att ta in att det här verkligen händer, att jag inte har någon kontroll. Det var inte så här det skulle vara och ibland drabbas jag av flyktkänslor, vill inte vara med mer. Men nu är det här vi är och vi ska klara det också. 

Höst

Jag är sjukskriven. En månad. Ska försöka hitta verktyg för att hantera allt, utan skuld.

Trodde inte att det kunde hända, men det tog stopp.

Min Lukas

Min son Lukas hyser vissa drömmar om att bli artist. Han går på dansskola och tycker om att sjunga. I dag övade han vid matbordet och sången han valt var Freak av Molly Sanden.

Efter att ha försökt få till de där svåra tonerna i refrängen ett par gånger bad han mig att sjunga den för honom. Jag gjorde honom självklart till viljes och stämde upp i skönsång (eller något åt det hållet). Lukas tittade på mig med något som liknade förundran och när jag tystnade frågade han: "Mamma, är du för gammal för att vara med i Idol?"

Avslut

I dag har Litens aska spridits i minneslunden i Lilla Beddinge kyrka. Vi har varit där och tänt ljus och fått kramas och gråta en stund. Planeringen och det praktiska runt detta har varit mycket mer känslosamt än jag hade förväntat mig, och jag är enormt tacksam över att ha ett sånt enormt stöd vid min sida.

Vår lilla ängel.

11 september

I dag fick jag mensen tillbaka efter missfallet och sjukhusprästen ringde och berättade att Liten har kremerats i dag.

Ödets ironi, och inte någon bra dag.

Hjälpande syskonkärlek

Jag jobbar alldeles för mycket igen. Detta gör att ett större ansvar läggs på barnen när det gäller att hjälpa till här hemma.

I dag till exempel tog Viktor helt på eget bevåg sin lillebror och bar in honom till sängen. Sedan gjorde vi välling tillsammans som han sedan gick in med. Erik nöjde sig självklart inte med detta utan krävde att bok skulle läsas, vilket storebror gjorde. När liten sedan ville att ytterligare en bok skulle läsas hörde jag storebror förklara lugnt men bestämt att nu var det dags att sova. Viktor sa god natt och Erik nöjde sig med detta och lågt snällt kvar i sin säng.

Tolvåring var stolt och nöjd när han kom ut, liten somnade samtidigt som mitt hjärta höll på att spricka av kärlek.

Liv

Ett halvår tillsammans. Vi har hunnit med mycket på kort tid och nästan allt känns helt underbart. Jag lever fullt ut, med allt vad det innebär, och jag älskar det.

Skolan har börjar både för mig och barnen. Jag jobbar halvtid och kommer att plugga heltid från och med 3 september.

Det är nytt, spännande och fullt ös!!

Första dagen i skolan!

Nu är maskineriet igång!

Läget

Det går väldigt upp och ner, men nu är det ändå ok. Fysiskt har jag återhämtat mig nästan helt och jag är mycket med stabil känslomässigt. Vi har pratat och gråtit i timmar. Vi har varit så nära man kan vara, och det är en stor tröst.

Jag har även tagit tag i allt det som jag hade planerat och som nu hamnade i ett helt annat läge. Jag har kommit in på en utbildning, som jag inte hade tänkt hoppa på eftersom jag var gravid men som nu blir av, och i morgon börjar jag jobbet på skolan igen. Jag blev erbjuden en halvtisdtjänst i våras och kommer att vara kvar ända fram tills nästa sommar. Jag har även fullt upp med översättningen.

Det är alltid bra att ha något att göra, en riktning.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Jag har inte berättat det här, men jag har varit gravid ett tag, 16 veckor och 2 dagar för att vara exakt. Eller jag var gravid i 16 veckor och två dagar. För i går slutade jag att vara gravid och blev istället mamma till en liten änglabebis.

Och det spelar ingen roll hur många barn man har sedan tidigare för att föda fram ett dött foster och sedan sitta med det i händerna och säga hej då är det mest fruktansvärda jag har varit med om.

Fulltaliga

Nu är de hemma igen, och det känns som om de aldrig har varit borta.

Snart hemma

Nu är det bara tre dagar kvar tills de kommer hem. Jag har haft det bra, varit på semester, solat och badat, men vissa dagar har det varit svårt att handskas med alla känslor.

Nu är de snart hemma.

Sorg

Att lämna barnen och veta att jag inte får följa med dem till Spanien i de tre veckor de ska vara där, är det jävligaste jag har gjort i hela mitt liv. Sorgen över att ha misslyckats med familjelivet slog till med en förlamande kraft. Det spelar ingen roll hur säker jag är, hur lycklig jag är i det nya, jag har ändå misslyckats med att ge mina barn en hel familj.