Att lämna barnen och veta att jag inte får följa med dem till Spanien i de tre veckor de ska vara där, är det jävligaste jag har gjort i hela mitt liv. Sorgen över att ha misslyckats med familjelivet slog till med en förlamande kraft. Det spelar ingen roll hur säker jag är, hur lycklig jag är i det nya, jag har ändå misslyckats med att ge mina barn en hel familj.
Den där känslan är straffet för att vara engagerad på riktigt. Tänk vad enkelt det kunde vara om du inte brydde dig. Nu vet du, det kommer stt svida många gånger annars har det gått galet. Kram på dig.!
SvaraRaderaFast, en Hel familj behöver inte alltid betyda Hela familjen. Det är klart att det är en sorg, ni har ju levt tillsammans länge, men förhoppningsvis är ni helare isär än tillsammans?
SvaraRaderaMen varför får du inte följa med?
SvaraRaderaJag vet. Och man vänjer sig aldrig. Men man lär sig leva med det. KRAM
SvaraRaderaÅh... jag har varit borta länge från bloggvärlden, och har helt missat. Så tråkigt att det blev så, men det låter på tidigare inlägg som att det ändå känns rätt bra i grund och botten.
SvaraRaderaKram!