I dag tipsar Annika om ett antal artiklar i Svenska dagbladet som hon tycker är läsvärda eller intressanta. En av de artiklar hon tipsar om handlar om svenska könsneutrala leksakskataloger och hur detta lyckats uppröra människor runt om i världen.
Jag läste om katalogerna redan förra veckan och förundrades över en del av kommentarerna i de svenska tidningarna kommentarsfält. Speciellt män verkar av någon anledning känna sig hotade av att små pojkar fotas med dockor, kök och barnvagnar. Det var i alla fall inte vad jag såg några kvinnor som klagade på fotona på flickor som lekte med pistoler och bilar.
Jag har så svårt att se vad problemet är. Min äldsta son, till exempel, hade dockor när han var liten och leksaksköket var något av det han lekte mest med. Ett år ville han köpa en klänning som han gick omkring i hela sommaren. Jag ska erkänna att jag inte lät ha honom ha på en konfirmation som vi var bjudna på, feg som jag var, men annars hade han på sig den när han ville. Jag minns även en gång när han var ungefär 5 år och tyckte att en mörkhyad bebis i en reklamfilm var så himla söt att han också ville ha en sån bebis när han blev stor. "Då får jag skaffa en afrikansk flick- eller pojkvän", sa han då.
Det är en självklarhet i vår familj att uppfostra våra barn till att välja själva vad de vill vara, och nu är min tioåring en rugbyspelande tjejtjusare av stora mått trots dockor, klänningar och föräldrar som har en mycket öppen inställning till homosexualitet. Vad det blir av de andra får de bestämma helt själva utan att någon berättar för dem vad som gäller för pojkar respektive flickor.
Jag tycker det är bra att man blandar om lite i tex kataloger, men jag kan samtidigt också bli lite trött på tjafset om indelning av kläder i butiken, att det inte finns några rosa pojkkläder osv... Särskilt när argumenten är hur vi blir behandlade som vuxna beroende på om vi är män el kvinnor.. Jag tror inte riktigt det problemet ligger i huruvida pojkar är klädda i rosa och leker med dockor och flickor klädda i blått och leker med bilar...
SvaraRaderaDet har nog mer med människosyn att göra och den får man inte genom färger på kläder och typer av leksaker...
Men jag tycker lite att allt hänger ihop, leksakskedjor, klädjättar, reklamnissar berättar för våra barn vad det innebär att vara tjej och vad det innebär att vara kille. De väljer ju till och med vilka yrken som passar för vilket kön. Om vi kan börja redan från börja med att tänka på barn som individer och att de färdigheter och intressen de har beror just på individuella förutsättningar och inte på kön, så kanske detta ger en förändring även i vuxen ålder.
RaderaOch det har blivit människa av honom också! TÄnka sig!
SvaraRaderaDet är ett känsligt ämne det där. Och som du säger, det verkar som om män är mest negativa.
Det är lustigt att det är så känsligt när det egentligen kunde vara så enkelt som att låta ungarna välja själva utan att berätta vad som förväntas av dem. Skulle inte det vara ganska befriande? Och ja, vissa män håller hårt på sin "manlighet".
RaderaJag tycker att folk krånglar till det. Vi har haft tillgång till alla slags leksaker så har ungarna fått leka med vad de vill. Dottern har lekt med bilar och dockor och sonen med pyssel och backugan. Men sen har de liksom hittat sina egna vägar och ändå dragit in mot de mer traditionella och dottern föredrar barbie och sonen legobygge.
SvaraRaderaMen "lika lön för lika arbete" i vuxen ålder! Men jag tycker nog att många krystar till sina barns barndom...
Det tråkiga är ju att det är så uppenbart, vart man än tittar, vad som förväntas av barnen, var de ska passas in. Tror du inte att det blir lättare att förändra vuxenvärlden som vi börjar med att sluta visa så tydligt för våra barn vad de förväntas bli/tänka bara på grund av deras kön?
Raderadet känns som om vi går bakåt... (för min generation känns det iaf så, jag är född 1952)
SvaraRaderajag uppfostrade mina barn i slutet av 70-talet och 80-talet och då var det självklart för oss (och de flesta andra) att tänka och göra precis som du skriver... både sonen och dottern erbjöds alla sorters leksaker (dock inte vapen!) och valde fritt. kläder var inte uppdelade i olika avdelningar i affärerna, det hette barnkläder då :-), inte pojkkläder och flickkläder. sonen valde att gå i kjol och ha handväska mer än ett halvår när han var tre år. när han var fyra ville han bara ha svarta kläder. vid 7 och skolstart ville han ha syrrans gamla rosa mjukisbyxor... jag frågade om någon retade honom i skolan. han svarade: "det är klart de gör men det skiter väl jag i". dottern lekte med olika saker och klädde sig i det som låg närmast...
idag är de båda föräldrar till goa ungar, de är fina och omtänksamma vuxna som jag är stolt över.
men vad som hänt med samhället är jag förundrad över!
hälsningar
anitha
Hej Anitha, jag håller med dig helt. Jag funderar på om det inte är det extrema konsumtionssamhället med all dess fruktansvärda, sexistiska reklam som skickar oss bakåt.
Radera