Ultraljud nr 3

I går var vi på ultraljud och tittade på liten. Jag hade nog inte brytt mig om att gå på det ultraljudet om det inte hade varit för att det var det första som maken kunde följa med på. (Första gången hade maken redan flyttat till Valladolid. Då hade jag med mig min svägerska. Andra ul:et gjordes i Sverige och då var min vän A med.)

Dagarna innan hade vi pratat om det här med att vi inte ville veta vilket kön det är och att vi var tvungna att komma ihåg att säga det innan undersökningen. När vi väl kom in på rummet hade jag självklart glömt bort detta men som tur var hade maken i alla fall huvudet med sig. Kvinnan som genomförde ultraljudet tyckte att detta var väldigt underligt men sa att hon självklart inte skulle berätta om vi inte ville det.

Hon satte igång med undersökningen och satt och mumlade lite för sig själv: "Här har vi det här, och här det här", ungefär. Men helt plötsligt säger hon: "Nu såg jag vad det är!" Hon hade alltså sett barnets kön och kände sig tvingad att informera oss om detta, att HON nu visste. "Okej, det var ju bra att jag inte såg", säger jag. "Jag passerade förbi väldigt fort", säger hon då.

Undersökningen fortsatte och vi fick reda på att barnet ligger med huvudet nedåt (något jag redan var ganska säker på) och väger ungefär 2.400 gram. Mycket mer sades inte och vi befann oss snart ute i korridoren igen. Maken vänder sig då till mig och säger: "Det är en pojke! Annars skulle hon inte ha sett det så snabbt." Jag hade inte alls reagerat på det utan var mer irriterad på att hon sa något överhuvudtaget. Jag tror dessutom att de är så vana vid att kolla kön att de förmodligen lika lätt ser flicka som pojke, särskilt så här sent i graviditeten. Men visst är det konstigt att det ska vara så svårt för en helt okänd människa att bara hålla tyst!?