Goda grannar

Den här dagen började med att två av tre barn missade skolbussen.

Allt på grund av att mamman lämnades ensam med hela morgonbestyret och helt tappade greppet. Endast den stora sonen, som klokt nog hade gått i förväg, kunde lugnt och fint kliva på bussen. Då hade vi andra inte ens tagit oss utanför dörren.

Jag vet inte om det var mitt oborstade hår, makens för stora skor på fötterna eller den stirriga blicken som gjorde det, men en av mina snälla grannar stannade bilen framför oss och sa åt de två eftersläntrarna att hoppa in. "Jag har gott om tid och är ändå på väg åt det hållet", sa hon.

Vad vore jag utan mina goda grannar?