Företagsam men smått livsfarlig

Ni som då och då läser här på bloggen kanske har en liten uppfattning om att min dotter har en väldigt stark egen vilja. Den kan ibland vara riktigt klurig att handskas med och nu har vi även fått prov på att den till och med kan skrämma livet ur oss. I går hände nämligen följande:

Efter mat, vila och lite wii-spel gick jag och alla fyra barnen ut på gården för att leka och snacka lite skit med de andra mammorna. Temperaturen har stigit ett par grader de senaste dagarna och helt plötsligt var det faktiskt fullt med barn ute på gården. En mamma hade med sig ett rep ut och snart hade det bildats en lång kö för att hoppa hopprep. Viktor spelade fotboll med några andra grabbar, men Eira och Lukas var gärna med och hoppade.

Lite vid sidan om stod jag och pratade med tre andra mammor. Det var full fart ända fram till solen började gå ner och kylan kom smygande. Eftersom jag visste att Erik snart skulle ropa i högan sky efter tutte så bestämde jag mig för att gå in. Jag sa till Lukas att följa med men lät Viktor fortsätta med matchen en stund till. Jag såg inte Eira och upptäckte snart att hennes cykel stod vid grinden in till vår gård. Det har hänt förut att hon har gått in och satt sig framför teven när hon tröttnat så jag tog vagnen och gick runt huset för att ta mig in den vägen.

När jag kom runt till framsidan såg jag att ytterdörren stod öppen. Jag skyndade mig in och började ropa efter min dotter. Inget svar. Erik hade nu vaknat och skrek ikapp med mig. Jag sprang upp och ner för alla trapporna och letade, samtidigt som jag ropade efter Eira. Jag kände paniken komma krypande och sprang ut på framsidan och bort en bit, hela tiden ropande, men ingen Eira. Jag sprang ut på baksidan igen för att hämta Viktor samtidigt som jag sa åt Lukas att sitta stilla i soffan. Erik stoppades ner i en Baby Björn samtidigt som jag ringde till maken och sa åt honom att komma hem. Viktor kom springande och ropade att han skulle leta borta vid affären. Jag tog mig en titt till på baksidan innan jag också börjar springa mot affärren. När jag kommit runt hörnet ser jag Viktor och Eira komma gående en liten bit längre upp på gatan. Dottern ser mycket nöjd ut där hon går med ett paket smurfklistermärken i handen.

När det värsta chocken har lagt sig och vi kommit in i huset och kan prata lugnt får jag fram att hon blivit arg på en av de andra tjejerna på gården och bestämt sig för att gå och köpa klistermärken, i kiosken fem minuters gångväg bort, i stället. Pengar hade hon tagit ur Lukas kassaskrin, erkände hon till slut. Jag förklarar lugnt och sansat för henne hur fel allt det här hade blivit och sa att hon skulle sätta på sig pyjamas och gå och lägga sig på en gång. Hon fick självklart äta kvällsmat först men sen var det sängen som gällde. Nu tror ni kanske att min dotter godtog detta straff och moloket gick upp och la sig i sin säng, ha!! Efter att ha skrikit ett bra tag och sprungit upp och ner för trappan ett par gånger lugnade hon ner sig. Jag tänkte att nu var det över men då kom lilla fröken gående nerför trappan igen. Hon trampade rakt fram till mig, tittade mig stint i ögonen och berättade att hon nu hade förlåtit mig för att hon inte fick komma ner mer i dag. Jag är inte ett dugg säker på att hon har förstått allvaret i det hela.