När jag var liten led jag av en lamslående dödsångest. Jag kunde stå framför spegeln och se hur jag förvandlades till ett skelett, och att somna var ofta ett enda långt "tänk om jag inte vaknar i morgon". När jag blev lite äldre lärde jag mig att kontrollera panikattackerna men känslan fanns där, låg och lurade, ständigt redo att dra ner mig i ett svart hål.
Men när jag sedan blev mamma ändrade allt fokus. Min egen död hade ingen betydelse längre, det fanns något som var så mycket viktigare: min död skulle göra mina barn moderlösa.
Jag lider inte längre av någon dödsångest men jag är rädd för att mina barn ska behöva växa upp utan mig. I tisdags kväll hände detta någon som står mig mycket nära. Ett barn miste den enda person som varit hans förälder. Det som alla varit rädda för, det som inte fick hända. Och jag är så arg på den förbannade döden, på orättvisan och obarmhärtigheten. Barn ska få ha sina föräldrar och föräldrar sina barn.
Hör du det, Döden!
Rätt så Kajsa, den förbannade och ofrånkomliga, döden skall ägna sig åt att ta hand om utlevat folk.
SvaraRaderaTyvärr finns ju ingen logik och rättvisa så var rädd om Dig, det är många som älskar och behöver Dig
Kram !
Puss och kram.
RaderaAll Kärlek till dej❤😘
SvaraRaderaAll kärlek till dej❤
SvaraRaderaMamma
Och till er.
RaderaJa det gör lika ont varje gång jag ser eller hör barn som förlorat en eller båda föräldrarna. Jag kände två som förlorade sina föräldrar i tsunamin. Det är något de måste ha med sig hela sina liv. Och jag känner fortfarande ibland den där ilskan och förtvivlan över det. Det är så orättvist att jag inte kan sätta ord på det.
SvaraRaderaKram till dig!
Det är verkligen det, så orättvist att det inte går att sätta ord på.
RaderaÅh!
SvaraRaderaJag fick en kommentar igår från en som är rädd för just det, att dö, eftersom hennes barn blir moderlöst. Och så läser jag detta.
Allas mardröm som ibland tyvärr blir verklighet.
Radera