Jag kommer att berätta här

Det har hänt så mycket, för mycket. Jag har inte haft kraft att dela med mig men nu står vi inför något helt nytt som jag kommer behöva ventilera på många olika sätt. Jag funderade på att skapa en ny blogg, bebisbloggen, men allt som händer är ju en del av mitt och min familjs liv så vi fortsätter här. 

Jag och den 25+1 veckor gamla pojken i min mage ligger på förlossningen i Lund. Det är tredje gången vi är här på tre veckor och den här gången blir vi kvar. Förhoppningsvis kan vi campera ihop som en enhet några dagar till men sedan blir det neonatalavdelningen för lillkillen. 

I går var en läkare från neonatalen inne hos oss och förklarade hur de jobbar och vad som händer direkt efter förlossningen. Det känns skönt att få förbereda sig lite, men samtidigt är det oerhört svårt att ta in att det här verkligen händer, att jag inte har någon kontroll. Det var inte så här det skulle vara och ibland drabbas jag av flyktkänslor, vill inte vara med mer. Men nu är det här vi är och vi ska klara det också. 

Höst

Jag är sjukskriven. En månad. Ska försöka hitta verktyg för att hantera allt, utan skuld.

Trodde inte att det kunde hända, men det tog stopp.

Min Lukas

Min son Lukas hyser vissa drömmar om att bli artist. Han går på dansskola och tycker om att sjunga. I dag övade han vid matbordet och sången han valt var Freak av Molly Sanden.

Efter att ha försökt få till de där svåra tonerna i refrängen ett par gånger bad han mig att sjunga den för honom. Jag gjorde honom självklart till viljes och stämde upp i skönsång (eller något åt det hållet). Lukas tittade på mig med något som liknade förundran och när jag tystnade frågade han: "Mamma, är du för gammal för att vara med i Idol?"

Avslut

I dag har Litens aska spridits i minneslunden i Lilla Beddinge kyrka. Vi har varit där och tänt ljus och fått kramas och gråta en stund. Planeringen och det praktiska runt detta har varit mycket mer känslosamt än jag hade förväntat mig, och jag är enormt tacksam över att ha ett sånt enormt stöd vid min sida.

Vår lilla ängel.

11 september

I dag fick jag mensen tillbaka efter missfallet och sjukhusprästen ringde och berättade att Liten har kremerats i dag.

Ödets ironi, och inte någon bra dag.

Hjälpande syskonkärlek

Jag jobbar alldeles för mycket igen. Detta gör att ett större ansvar läggs på barnen när det gäller att hjälpa till här hemma.

I dag till exempel tog Viktor helt på eget bevåg sin lillebror och bar in honom till sängen. Sedan gjorde vi välling tillsammans som han sedan gick in med. Erik nöjde sig självklart inte med detta utan krävde att bok skulle läsas, vilket storebror gjorde. När liten sedan ville att ytterligare en bok skulle läsas hörde jag storebror förklara lugnt men bestämt att nu var det dags att sova. Viktor sa god natt och Erik nöjde sig med detta och lågt snällt kvar i sin säng.

Tolvåring var stolt och nöjd när han kom ut, liten somnade samtidigt som mitt hjärta höll på att spricka av kärlek.

Liv

Ett halvår tillsammans. Vi har hunnit med mycket på kort tid och nästan allt känns helt underbart. Jag lever fullt ut, med allt vad det innebär, och jag älskar det.

Skolan har börjar både för mig och barnen. Jag jobbar halvtid och kommer att plugga heltid från och med 3 september.

Det är nytt, spännande och fullt ös!!

Första dagen i skolan!

Nu är maskineriet igång!

Läget

Det går väldigt upp och ner, men nu är det ändå ok. Fysiskt har jag återhämtat mig nästan helt och jag är mycket med stabil känslomässigt. Vi har pratat och gråtit i timmar. Vi har varit så nära man kan vara, och det är en stor tröst.

Jag har även tagit tag i allt det som jag hade planerat och som nu hamnade i ett helt annat läge. Jag har kommit in på en utbildning, som jag inte hade tänkt hoppa på eftersom jag var gravid men som nu blir av, och i morgon börjar jag jobbet på skolan igen. Jag blev erbjuden en halvtisdtjänst i våras och kommer att vara kvar ända fram tills nästa sommar. Jag har även fullt upp med översättningen.

Det är alltid bra att ha något att göra, en riktning.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Jag har inte berättat det här, men jag har varit gravid ett tag, 16 veckor och 2 dagar för att vara exakt. Eller jag var gravid i 16 veckor och två dagar. För i går slutade jag att vara gravid och blev istället mamma till en liten änglabebis.

Och det spelar ingen roll hur många barn man har sedan tidigare för att föda fram ett dött foster och sedan sitta med det i händerna och säga hej då är det mest fruktansvärda jag har varit med om.

Fulltaliga

Nu är de hemma igen, och det känns som om de aldrig har varit borta.

Snart hemma

Nu är det bara tre dagar kvar tills de kommer hem. Jag har haft det bra, varit på semester, solat och badat, men vissa dagar har det varit svårt att handskas med alla känslor.

Nu är de snart hemma.

Sorg

Att lämna barnen och veta att jag inte får följa med dem till Spanien i de tre veckor de ska vara där, är det jävligaste jag har gjort i hela mitt liv. Sorgen över att ha misslyckats med familjelivet slog till med en förlamande kraft. Det spelar ingen roll hur säker jag är, hur lycklig jag är i det nya, jag har ändå misslyckats med att ge mina barn en hel familj.

Nytt

Det är förvånande hur bra det känns att ha tagit det här beslutet. All ilska och gammal skit som jag bar med mig varje dag är helt borta, finns inte längre. Jag är helt lugn och trygg i det nya och ser fram emot livet på ett sätt som jag inte har gjort på väldigt länge.

Barnen mår bra. Jag är tacksam för det, jobbar hårt för det. Det här kommer att bli så väldigt mycket bättre även för dem.

Lycklig!

Avslut

Det tog slut, allt det gamla. Det gick inte längre att fortsätta.

Så nu sitter jag här i huset och har barnen varannan vecka. Men jag mår väldigt bra och känner att jag har valt mig själv och livet.

Morgonlycka

Syskonkärlek som gör morgon så mycket ljusare än den egentlige är!

Nya tider

Två jobb blev för mycket, så nu har jag köpt en riktigt snygg, om jag får säga det själv, kalender och känner mig vuxnare än vanligt.

Semester igen

Eftersom ungarna har sportlov nästa vecka passade vi på att dra norrut i fredags. Innan dess hann jag med att arbete fyra förmiddagar som lärare på en skola i Trelleborg, endast 25 % men ändå. Jag kommer att må bra av omväxlingen och jag hinner fortfarande med översättandet. Och de fjortonåringar jag jobbar med är helt underbart komplicerade varelser som jag ser mycket fram emot att få lära känna.

För övrigt var Budapest helt underbart avkopplande, mysigt och roligt. Vi skrattade mycket, med hela kroppen och högt. Mamma höll till och med på att råka illa ut för att en väderbiten man med en något onykter framtoning trodde att hon skrattade åt honom. Det skrattade vi också åt, lite senare i säkert förvar på hotellet. 

Semester

Jag har hunnit lämna fyra sura ungar på skola och förskola, vara på möte på den skola där jag börjar jobba på måndag och göra färdigt ett jobb, men NU drar jag, syrran och mamma till Budapest i fyra dagar och gör så lite som möjligt!!

I alla fall när det gäller barn och jobb.

Sång som tröstar

"Mamma, kan du sjunga för mig så att jag får finare drömmar."

Detta kan vara något av det vackraste någon har bett mig om någonsin. Och när jag hade sjungit en liten stund öppnade min dotter ögonen och sa:

"Så mamma, nu räcker det, jag har finare drömmar nu."