Snart vardag

Om ni inte har uppfattat det så kan jag berätta att mina barn fortfarande har sommarlov. Skolan början inte förrän på måndag och som vanligt är de här sista veckorna av ledighet alldeles onödiga.

Jag jobbar för fullt, ungarna bara hänger i soffan eller i bästa fall ute på gården. Och det blir liksom inget vettigt av något.

Men snart, snart är vi inne i den välsignade vardagen igen så att vi återigen kan börja längta efter lediga dagar och soffhäng.

Det smittar

Hundra tusen barn vill hon ha, eller kanske bara ett för annars blir det nog för dyrt.

Godingen

Och så här ser han ut den lille tuttgalningen. Nog så söt när han är på sitt ljuvaste humör.

Kalla mig dr Drew

Avvänjningen fortsätter på baby rehab.

Vi uppmuntrar och stärker, ger kärlek och sätter hårt mot hårt.

Nattningen går relativt smärtfritt men han sover fortfarande inte mycket mer än en timme förrän han vaknar igen, ställer sig upp i sängen och börjar gapa. Då är det napp, klapp, mjuka ord, dutt i baken, tills han somnar om.

Detta fortsätter hela natten med olika långa mellanrum och maken och jag turas om att nappa, klappa, jollra och dutta.

06:00 är vår gräns, då får han komma till bröstet. Då är det nästan morgon, tänker jag.

Jag har med detta sovit något bättre, men jag drömmer många mardrömmar och i dag vaknade jag med huvudvärken från helvetet. Men ändå bättre och hoppet lever om att det snart blir ännu bättre.

Tack!

Ni förstår nog inte hur mycket det värmer att ni tar er tid att kommentera och ge omtanke, tack.

Natten har innehållit en och en halv timmes skrik men även fyra timmars oavbruten sömn.

När det sedan var dags att gå upp blev jag kvar i sängen ett par timmar till.

Vågar inte riktigt tro att det blir ännu bättre i natt,  men kanske ...

På gränsen

I morse var det ett monster som klev ur sängen i mitt ställe. Nattvaket tog ut sin rätt och jag kunde inte hejda det utbrott som sköljde över den person som står mig närmast.

När de två största kom upp fick jag höra att de hade vaknat och blivit oroliga.

Världens sämsta mamma.

Jag vet att det här är botten, att det förmodligen kommer att bli bättre nu.

För att det måste bli det.

Sömnlösheten fortsätter

Han har oss i ett järngrepp.

Skriker hjärtskärande och öronbedövande när fadern försöker avlasta.

Suckar förnöjt när jag till slut ger upp och lägger honom till bröstet.

Aldrig mer än två timmars sömn i sträck. Aldrig!

Ingen kraft över för att ta tag i det på allvar.

Ja, så har vi det bakom alla fina semesterminnen.

Simmar lugnt

Lukas är inte den som stressar fram när det gäller fysiskt krävande erövringar, men nu har han minsann lärt sig att simma och är också mycket nöjd och stolt över detta.

Slut på semestern

Hemma igen och det känns både bra och lite konstigt.

Men det jag känner allra mest är att mina barn är fantastiskt lyckligt lottade som får uppleva dessa långa somrar av ledighet och nya intryck.

Och inget gör mig lyckligare än att se dem röra sig med samma naturlighet var de än befinner sig. Jag tror att de kommer att ha nytta av det senare i livet.

Och nog kommer de att minnas sina somrar som både soliga och glada.

Livsnjutaren

Nog för att vi gick och la oss väldigt sent i går men ändå ... Klockan är snart halv ett och inte ens en öppen dörr, öppet fönster och en fotande mamma väcker detta monster!

Playan!

Första gången på playan!

Tillbaka i Spanien

Lika hemma och lika borta som vanligt.

Den där Eira

Note to self:

När Eira kommer ut från lekstugan och deklarerar att Erik sover, gå genast in och plocka upp bebisen från docksängen. Han får knappt plats och löper stor risk att trilla ur.

Japp, det var dagens Eira.

Sommaren slut?

I morgon åker vi till Stockholm för att sedan fara vidare till Spanien, El Puerto, på onsdag.

Tiden går, som ni vet, väldigt fort när man har roligt och även fast vi inte har rest runt lika mycket som vanligt har vi hunnit träffa ganska många släktingar och vänner.

Jag kan inte påstå att vi längtar hem jättemycket men vi längtar väldigt mycket efter maken, framför allt Eira och jag. Eira för att hon är pappas flicka och jag för att bebisen håller på att ta kål på mig (och kanske bara för att också).

Och även om sommaren nästan är slut här i Sverige är jag rädd för att vi åker ner till ett värmeinferno. Dessutom är det är månad kvar på det spanska sommarlovet. Mina barn har som vanligt dubbelt upp av allt det goda!

Min prins, 8 månader i dag

Glada, undebara lilla unge som nu både äter mat och dricker välling, men som fortfarande helst ligger vid bröstet hela natten. 

Han ålar, halvkryper över hela golvet och ställer sig upp så fort han kan. Tyvärr är det inte lika lätt att sätta sig ner, vilket gör att jag funderar på att köpa en hjälm. 

Han sover en längre siesta på förmiddagen och en kortare på eftermiddagen. Natt tar vi ungefär samma tid varje dag men han sover sällan mer än två timmar innan han vaknar första gången. Sen ligger han och myser i sängen med mig resten av natten, och vem kan klaga på sånt sällskap!

Lycklig

Efter inlägget förra veckan om den bristande lästiden gick jag till biblioteket, lånade "Cirkeln" och läste ut den på fem dagar.

Läste mellan nattamningar.

I dag fixade jag en app till iPaden för att kunna använda Elib och lånade "Eld".

Det tog några sekunder att ladda ned den. Ett helt bibliotek till mitt förfogande.

Lycka!

Fler önskningar

Fem minuter i fred på toan och två timmars ostörd sömn.

Jag tycker faktiskt inte att jag ber om särskilt mycket.

(Men jag har ju fyra fantastiska, vackra, harmoniska, ljuvliga och helt underbara ungar, och man kan ju inte få allt, eller!?)

Vad är väl en bal på slottet

Det här är mitt försök till sommarläsning. Jag påbörjade den redan innan vi reste och är nu cirka 200 sidor in i handlingen. Är det något jag saknar i mitt liv som fyrabarnsmamma så är det lästid, sammanhängande lästid inte fem minuter här och där och tio minuter i sängen innan jag somnar. Jag drömmer om en hel dag i skuggan under ett träd utan någon som ropar "mamma" var femte minut. En tyst dag med näsan i en bok.

London, del 2

Jag fortsätter genomgången av semesterbilderna. Inte för att roa, utan för att mitt förvirrade jag ska minnas lite längre än en månad eller två. 

Vi köpte dagskort till lokaltrafiken som vi utnyttjade ordentligt,  både de ursöta röda bussarna och ...

... tunnelbanan. Jag måste säga att bussarna var trevligare men tunnelbanan mycket snabbare.

Det blåste och var kallt i Hyde park, och en stor del av parken var avspärrad  för att något tyckte att det var viktigare med OS-konserter än att mina barn fick se hela parken.

Mysigt var det ändå i parken och vi hittade lä och regnskydd under några träd.

Lillkillen passade då på att fylla på lite i magen. Jag visade brösten lite överallt i London men jag såg inte någon annan mamma som gjorde det och jag började fundera på om det är accepterat att amma offentligt i England? Inte för att det hade spelat oss någon roll, är man hungrig så är man.

Röd telefonkiosk.

Släpp ut mig!

Big Ben 

Big Ben (bild tagen av Viktor eftersom han tyckte att maken och jag skulle synas på bild tillsammans, fint.)

London Eye

London Eye på närmare håll och precis innan himlen öppnade sig och vi började springa mot närmaste "tube station". Resten av kvällen tillbringades på hotellet där vi åt en mysig middag på rummet, hoppade i sängarna och kräktes på heltäckningsmattan (tänker inte berätta vem som gjorde vad).

Dagen efter var det trötta barn som väcktes alldeles för tidigt och sedan somnade igen på tåget mot Gatwick.

Urmysig minisemester som smakade mer. Nästa gång får det bli Paris. 

Äntligen

Den förlorade sonen har återvänt och som vi har saknat honom! Han har varit borta sedan i torsdags eftermiddag och tillbringat hela helgen med fiske, båtturer, bad, fotboll och annat roligt tillsammans med sin tremänning.