På väg

Vi är ute och åker långt för första gången med Ebbe. Han är fyra och en halv månad men det är mycket, som med de andra varit en självklarhet på en gång, som är nytt för oss. 

Det är vi tre som åker. V kommer upp i natt med laget och de andra har pappahelg. 

Jag vänjer mig inte vid det, att de fattas så stor del av tiden, det är bara fel. Ebbe är ensambarn i en väldigt stor familj. Jag försöker hitta någon slags ro men är fortfarande väldigt skör. Jag älskar och är lycklig, gråter och saknar, känner allt i ett konstant flöde. En ständigt pågående resa.