Jag var på föräldramöte i Viktors klass i går. Det var ett mycket bra möte med ett öppet samtal mellan läraren och föräldrarna. Vi även fick sitta i grupp och diskutera vad vi som föräldrar vill att våra barn ska ha för mål under det här året. Vi skrev sedan ned några punkter som gavs till läraren för att skickas vidare till rektorn.
Jag fick en mycket bättre bild av vad de gör på dagarna och vad som är syftet. Det pratade om The big five och hur detta ska användas för att eleverna ska nå sina mål. Det pratades också om arbetsro och brist på arbetsro i klassen och hur vi kan bidra till att skapa större arbetsro.
Sen är det allt det här med Unikum som är helt nytt för oss och som jag tycker är både bra och dåligt. För er som inte har barn i svenska skola kan jag berätta att det är ett webbaserat system där man får all information om skolan. Allt från veckoplanering, info om möten eller utflykter, omdömen för barnen, planering inför samtal, matriser etc. Det är bra eftersom man slipper lita på att barnen ska komma ihåg lappar som skickas med ifrån skolan och för att det är roligt att se bilder och annat från de aktiviteter de har haft i skolan. Men jag blir också lite överväldigad av all denna information om matriset, mål, syften, omdömen ... Jag har svårt att sortera vad som är viktigast och hur mycket krut jag ska lägga på detta.
Så för att sammanfatta i något slags jämförelse är jag mycket nöjd med mötet som kändes välkomnande och positivt i stället för de spanska mötena som var rent informativa och inte inbjöd till särskilt mycket interaktion. Dock uppskattar jag fortfarande den struktur och ordning som fanns i Spanien, och som jag anser är mycket bristande här. Viktors lärare ville först inte prata särskilt mycket om detta men på slutet kröp det fram att hon har det tufft och att hon dessutom har få medel att jobba med eftersom hon inte har rätt att göra särskilt mycket. Ännu enklare kan man säga att Sverige är varmt och mysigt och Spanien är ordning och reda.
Det är precis så jag har uppfattat det svenska skolsystemet utifrån vad man hör av vänner.. och på ett sätt så är det ju det jag vill att mina barn ska ha. Värme och mys. Sen känns det som om dom lär sig tillslut ändå Att det får ta sin tid och att man inte behöver stressa så mycket.. Men samtidigt så håller jag håller med om att det kanske kan tyckas slappt. Jag gillar verkligen disciplinen och respekten för lärarna som finns i skolan här. Sen om det gör barn lyckliga det är ju en annan fråga!
SvaraRaderaNär det gäller unikum så har vi något liknande här faktiskt och jag gillar det inte heller. Känner som du att det blir extra allt. Särskilt när man jobbar så blir det dubbel koll. Gillar faktiskt att ha lappar på kylskåpet! Men antar att det bara är att gilla läget.. det är ju så här det är nu.
Skönt att se att iaf barnen och maken tycker det är ok med Sverige. Det är min största skräck att barnen inte ska trivas.
Stor och varm KRAM
Jag är extremt tacksam över att de trivs och jag är glad att jag hade varit så noga med svenskan för de har verkligen glidit in i skolan utan problem. Sen underlättar det självklart att skolan är som den är, det hade nog varit svårare åt andra hållet.
RaderaKram tillbaka.
Kanske ändå att respekten för barnen är lika viktig som respekten för lärarna.
SvaraRaderaVad system man än har är det ändå alltid lärares förmåga som är viktigast för ungarna.
Helt klart så.
RaderaTack för ett intressant inlägg!
SvaraRaderaJag har den uppfattningen också, att det är svårt att hålla ordning i en svensk klass, eftersom läraren inte tillåts göra särskilt mycket för att lösa problemen.
Det är ett problem. Jag har också stött på föräldrar som tycker att det är ok att inte göra läxorna eftersom de anser att vissa läxor är idiotiska. Vad lär man sina barn då?
RaderaNu vet jag inte hur länge ni bott i Spanien men det är ju egentligen inte så konstigt att det blir en kulturkrock. Du får nog ge dig själv lite tid att vänja dig helt "enkelt".
SvaraRaderaGällande skolan så kan jag väl bara säga att det finns en anledning till att jag valde att börja arbeta i förskolan istället... Jag tror att en del av problemet med disciplin etc. är att lärare i Sverige har så oerhört låg status. Det leder tyvärr till att inte alla föräldrar respekterar sitt barns lärare (och henoms yrkeskunskaper), och i förlängningen givetvis till att barnet inte heller gör det. Det är i alla fall min erfarenhet. Här är nog situationen den motsatta (?), det är föräldrarna som ställer (ibland orimliga) krav på skolan, som ibland mer eller mindre får ta över föräldrarnas uppgifter när det kommer till uppfostran...
Stora grupper, få resurser och en enorm massa arbetsuppgifter gör inte heller jobbet lättare (men så kanske det är i Spanien också). Däremot, efter vad jag har förstått på dina inlägg om skolan, är barnsynen troligtvis mer öppen och tillåtande och jag tror att barnen har större möjligheter till eget inflytande (?). Det är åtminstone något att vara glad och stolt över.
Som tur är har mina barn anpassat sig mycket bättre än jag och har inga problem alls i skolan. Jag är mycket stolt över hur bra de handskas med både situationen och språket. Jag är dessutom av den inställningen att i skolan jobbar man och att det är föräldrarnas uppgift att se till att barnen jobbar i skolan. Vi har haft både bra och mindre bra lärare i de olika skolor mina barn har gått på, men jag har alltid pratat med dem om deras eget ansvar. En lärare går vidare med sitt men du själv kanske har missat något viktigt för att du inte gillade läraren och struntade i att sköta ditt jobb. Vi pratar aldrig illa om en lärare, utan försöker alltid hitta bra sidor, precis som vi gör med kompisar som är taskiga eller andra vuxna. Det är helt fantastiskt om en lärare kan inspirera och göra undervisningen rolig, men att lära och utvecklas kräver jobb och ibland får jag för mig att en del föräldrar glömmer det.
RaderaI Spanien är resurserna totalt frånvarande, grupperna är ännu större, extra stöd existerar i princip inte, hänger du inte med får du gå om ett år ... Men föräldrarna tar i allmänhet ett mycket större ansvar, känner jag.