Ebbe fyller sex månader i dag och jag försöker summera lite. När han fyllde tre månader kände jag tydligt att jag fortfarande inte hade fattat vad vi varit med om, nu känns det avlägset med samtidigt extremt påtagligt.
När Ebbe föddes i vecka 29+1 hade vi kämpat i sju veckor och två dagar för att han skulle få växa så länge som möjligt i magen. Men den elfte maj klarade inte min kropp mer, eller om det var Ebbe som fick nog.
Han vägde 1135 gram var 35 cm lång och hade ett huvudomfång på 24,5 cm. Han mådde trots allt väldigt bra och andningen kom igång fint, och han behövde aldrig respirator.
Förlossningen blev dock den skräckförlossning som jag absolut inte ville var med om och den har jag fortfarande inte kommit över. När människor jag inte känner frågar mig var Ebbe föddes svarar jag helt automatiskt att han "förlöstes" i Malmö. Han kunde ha dött på grund av Lunds sjukt dåliga beslut att skicka oss till Malmö. Hade jag fått krystvärkar i ambulansen kunde vi ha dött båda två. Allt gick bra, jag vet det, men jag behöver fortfarande få svar på den avvikelserapport som överläkaren i Malmö skrev.
Efter några dagar vägde han 1060 gram och var väldigt liten.
Sen mådde han bra i två och en halv vecka. Vi var hos honom så mycket vi bara kunde. Låg i sängen med honom på bröstet. Samtidigt som jag också kunde vara delaktigt i de andra barnens liv. Jag fick gå omkring, köra bil, laga mat, väcka barnen på morgonen, lägga dem på kvällen.
Vi fick beröm av personalen för att vi var där så mycket och alltid hade honom uppe. Vi fick höra att det var tack vare oss som det gick så bra, sen blev han sjuk.
Ingen hade berättat det för oss men tydligen är det vanligt att det uppstår förändringar på lungorna efter ett par veckor, vilket var det som hände. Först trodde de dock att han hade fått en infektion på grund av en bakterie och han fick antibiotika samtidigt som han behövde hjälp med syresättningen och fick ligga med syrgas.
Vi blev lite nervösa och fattade inte först hur allvarligt eller icke allvarligt det var. Beskeden kom inte heller förrän efter några veckor och det verkade nästan som om flera av läkarna var lite rädda för att ge oss besked, men till slut fick vi titta på röntgenplåtarna och de förklarade vad som hade hänt. Vi förstod nu att vi skulle få åka hem med syrgas.
Efter hand var det en sköterska som blev den som förde vår talan och rondade Ebbe. Hon bestämde sig tidigt för att vi skulle komma hem ungefär samtidigt som hon skulle gå på semester, och hon jobbade hårt för det. Men först såg hon till att jag bestämde mig för en vagn och tog med den in till neo så vi kunde gå ut på promenad.
Det var enormt stort att få gå ut med honom, och lite läskigt. Vi gick runt hela Pildammsparken och jag kan komma ihåg hur allt såg ut. Vi försökte ta en självis på oss två och vagnen när en kvinna som gick förbi undrade om vi ville ha hjälp. Det var så fint, som om hon kände på sig hur viktigt det var.
Den 26 juni, efter 47 dagar på neo, blev det dags att åka hem och vi sa hej då till Jessica, som gick på semester två dagar senare.
Ebbe vägde 2235 gram,var 43,5 cm lång och hade ett huvudomfång på 31 cm när vi åkte hem. Han kändes stor, och han vägde ju faktiskt dubbelt så mycket som när han kom.
Det var extremt känslosamt att sätta sig i bilen och få ta med sig Ebbe hem. Jag kunde inte sluta gråta.
Det har varit upp och ner sen vi kom hem. Orken tar slut ibland och vissa situationer har varit mer hudlösa än andra, som att amma honom på ett fik för första gången. Amningen var ju definitivt ingen självklarhet, som det aldrig är med för tidigt födda barn, och att få det att funka och sedan amma en minibebis ute bland folk var både stort och så känsloladdat att jag nästan gick sönder.
Sommaren var helt ok med många besök av hemsjukvården, återbesök på neo och till slut operationen av Ebbes bråck innan vi blev helt utskrivna från neo (även om vi fortfarande åker dit då och då för kontroller).
Syrgasen blev vi av med bara en vecka innan operationen, det var även en förutsättning för att kunna operera honom. Det var väldigt jobbigt att behöva vistas på sjukhuset i Lund igen och övernattningen fick Jonas ta. Som tur är var det bara ett dygn så var det över.
När vi blev utskrivna från neo vägde Ebbe 3310 gram, var 49 cm lång och huvudomfånget var 36,3. Han var då 44 veckor och hade normal storlek för en nyfödd.
Jag har så mycket mer att berätta, sånt jag inte har orkat ta i, men det här inlägget är redan alldeles för långt så jag avslutar med ett par bilder från i går.
Ebbe väger nu 4815 gram, är 57 cm lång och har ett huvudomfång på 40 cm. Han väger med andra ord mer än fyra gånger så mycket som när han föddes men är fortfarande väldigt liten för sin ålder, även den korrigerade. Han är också lite omogen i sina rörelser och mår fortfarande väldigt bra av att ligga tätt och hållas ihop.
Jag fick extremt mycket bebis den här gången och nu kan jag njuta av det på riktigt.
