söndag 31 maj 2015

32 veckor

Om jag fortfarande hade varit gravid hade Ebbe varit 32 veckor i dag. På neonatalen pratar man i graviditetsveckor och inte födelseveckor. Vi vet till exempel att ingen prematur bebis kommer ut från neo innan 34 veckor, och inte heller räknar man med att de kan suga ordentligt förrän runt vecka 33-34. Det är ingen som vill säga något om när vi kan tänkas komma härifrån, men om inget mer händer så räknar jag ändå med 3-4 veckor till. 

I går fick vi mer specifikt svar på odlingen och det visade sig att den bakterie Ebbe har fått är en lindrig variant som man kan slå ut med en vanlig typ av antibiotika. Det här är en bakterie som vi alla har i vårt system och som inte är farlig för en person med fungerande immunförsvar, men hos en premis orsakar den tyvärr en infektion som måste behandlas. Enligt läkaren ska detta inte påverka den totala behandlingstiden och inte något annat heller. Och nu håller vi tummarna för att vi slipper fler gupp på vägen. 

1440 gram vägde han i morse!! 


lördag 30 maj 2015

Skitbakterier

Ebbe har fått en sjukhusbakterie, stafylokocker kns. De tyckte väl att de kunde bjuda på det när vi ändå ligger här. Odlingen var alltså positiv och som tur är upptäcktes den väldigt tidigt och antibiotikan sattes in innan de var säkra. Vad jag i övrigt känner inför detta kanske vi kan lämna därhän. 

Han har iallafall varit mycket piggare i går och i dag och har till och med kunnat amma litegrann. Han går även upp i vikt och växer på längden som han ska. I dag vägde han 1420 gram, och i går var han 39,5 cm lång. Vi märker stor skillnad från första veckan, även om han fortfarande är väldigt liten. 



torsdag 28 maj 2015

Skrämselhicka

Vi hade ett bakslag i går. Det första sedan Ebbe kom. Syresättningen ville inte hålla sig på en anständig nivå och minikillen var tröttare än vanligt. Röntgen gjordes och blodprover togs. Syrgas sattes in i form av en liten tratt som sprutar ut luft i hans ansikte. Blodproverna visade inget konstigt, odlingen får vi svar på tidigast i morgon, och röntgen visade pyttesmå mängder vatten i lungorna som inte ska påverka funktionen och som kommer att försvinna av sig självt. Han fick ändå en infart i ena foten och får antibiotika i förebyggande syfte tills vi har fått svar på odlingen. 

I dag ligger han med en näsgrimma och får en liten mängd syrgas genom den. I övrigt är han ok och fortsätter att gå upp i vikt som han ska. Tydligen är det vanligt att så här små kan bli lite extra trötta efter ett par veckor då lungorna är omogna. Vi hoppas att det bara är det. 

Jag fick lite småpanik i går när det började komma in läkare och jag förstod hur små mina marginaler är. Ett litet farthinder och jag kröp in i min bubbla av självförsvar. Allt känns så skört och jag längtar efter en vanlig vardag, ett normalt liv. 



tisdag 26 maj 2015

Jag kan

I dag har Jonas varit i Oslo hela dagen och jag har för första gången på väldigt länge tagit hand om hela familjecirkusen på egen hand. Väckning, frukost, packning av väskor, skjutsning, sex timmar på sjukhuset, hämtning, kompislek, aktiviteter, matlagning, förberedelser inför morgondagen och nattning. Jag har även hunnit med att pumpat ett par gånger på vägen. En helt vanlig dag för en helt vanlig mamma, men gud vad skönt att känna sig som vanligt igen! Eller i alla fall nästan som vanligt och helt klart bättre än på länge. Det som varit omöjligt under en längre tid funkar igen, så vansinnigt skönt!  

Och minikillen fortsätter att växa. I morse vägde han 1290 gram och var sjukt söt! 


måndag 25 maj 2015

Måndag

I går fyllde Ebbe 31 veckor och det firade han med att bli utsläppt ur kuvösen och i stället placeras i en säng. Han ligger på en värmebädd som de först satte på högsta temperatur men som de hade fått sänka till lägsta när vi kom i morse eftersom han hade varit varm i natt. 

Morgonen bjöd också på 47 gram i viktökning. 1267 gram väger han nu, inte dåligt! 

Jag är så glad och tacksam över att han mår så bra. Det kunde ha varit helt annorlunda. 


lördag 23 maj 2015

Ungarna

I går fick äntligen Viktor och Erik träffa Ebbe! 



Eira var med för andra gången.


Lukas hade fullt upp min sina dansföreställningar och får komma en annan dag. 


fredag 22 maj 2015

Mjölkko

I dag fick vi svar på analysen av min mjölk och tydligen producerar min kropp helt perfekt mjölk för mitt prematura barn. Detta innebär att i nuläget behövs inget extra protein vilket är skönt för lillkillens mage. Jag har dessutom fått riktigt bra fart på produktionen och har i dag pumpat ut 230 ml på två pumpningar. Jag borde pumpa oftare men det är svårt att hinna med och än så länge producerar jag mer än vad som går åt. Vi har även börjat lägga honom vid bröstet och han orkar suga lite när jag trycker ut mjölk direkt i hans mun. Jag hoppas verkligen att vi kan få till det här med amningen efter hand så vi inte missar det också.

I övrigt har barnläkaren varit här i dag och gjorde ett nytt ultraljud på huvudet. Även den här gången såg allt bra. Det var ju tur det, sa vi, då kommer han kanske bara få dras med de genetiska hjärnskador som redan finns inom familjen: impulskontroll noll, tourettes á la mormor, dramautbrott á la storasyster etc.

Skämt åsido så är vi fortsatt väldigt tacksamma över att han mår så bra. Och som barnläkaren sa är det den allra första tiden som läkarna är nervösa men när det har gått så här bra så här länge brukar det fortsätta på samma sätt. Det är bara att fortsätta att hålla tummarna.





onsdag 20 maj 2015

Han växer

I dag tog sig Ebbe över sin födelsevikt!! I morse när vi vägde honom visade vågen 1145 gram!! 

Vi har även haft en möte med barnläkaren och den sköterska som är vår kontaktperson och de trodde inte att det skulle dröja särskilt länge innan han får flytta ur kuvösen. De är extremt nöjda med hans framsteg och det enda de ska diskutera är om de behöver berika min mjölk med extra protein. Det har gjorts en analys på min mjölk och när de får svar på den tar de ett beslut. I övrigt är han ett exemplariskt prematurt barn. 


tisdag 19 maj 2015

Tisdag


I morse vägde Ebbe 1114 gram, en ökning med 18 gram sedan i går, bra! Han är på alla sätt lika frisk som i går förutom att de har upptäckt att han bär på en bakterie som inte behöver innebära något men som gör att vi från och med nu kommer att hållas isolerade på ett och samma rum under hela vår vistelse här på sjukhuset. Det tar liksom inte slut på eländet! 

I övrigt har läkaren som förlöste Ebbe varit här och pratat med oss i dag. Jag var lite rädd för att hon skulle ursäkta folket i Lund och trycka på att allt ju ändå gick bra, men det visade sig att hon på alla sätt bekräftade det jag känner och hon har till och med lämnat en avvikelserapport som nu ska behandlas. Någon i Lund, förmodligen Gud själv, satte sig över allt och alla och riskerade Ebbes liv, så är det bara. 

Det var en stor lättnad att få det stödet och hon berättade också att när hon öppnade mig kom moderkakan ut ihop med Ebbe, den hade lossnat helt, och att jag var full med både gammalt och nytt blod. Några minuter till så hade han kanske inte klarat sig. Nu hade vi ändå sån tur att, även om han borde ha kommit ut tidigare så kom han ut i rätt tid. Vad som hade hänt om störtblödningen hade kommit i ambulansen vill vi inte tänka på. 




måndag 18 maj 2015

En vecka

I morse vaknade jag utan huvudvärk för första gången sedan Ebbe kom. Jag mår på alla sätt bättre i dag och allt det nya börjar bli vardag. 

I dag åker barnen till sin pappa och i stället för skiftbyte är vi båda två hos Ebbe. Jag har haft honom på bröstet från 9:45 till 14:00 och nu är jag och äter lite och Jonas har tagit över som värmedyna.  

Ebbe mår fortsatt väldigt bra och förutom sin litenhet fungerar allt perfekt. I dag har en barnläkare gjort ett ultraljud på hans huvud för att säkerställa att det inte finns några blödningar och vi fick ok-stämpel även på det. 

Vi fick även höra att vi hade lovordats på ronden för att han får ligga uppe så mycket. Själv är jag oerhört glad att vi får ha honom uppe så mycket vi vill. Vi fixar även blöjbyten, byte av saturationsmätare, matning, medicinering och annat pyssel själva. Allt det här känns väldigt viktigt för att vi ska kunna knyta an så bra som möjligt, och även om vi måste lämna honom här på kvällarna så känns det ändå mer och mer som att han är bara vår. 


fredag 15 maj 2015

Gästinlägg: Ebbes förlossning, en Pappas perspektiv

Tänk att man kan vara så förberedd på något och ändå känna sig så totalt oförberedd. Det har gått många veckor med Kajsa-Lisa på sjukhus, inga klara svar på vad som är problemet, en vardag att hantera och en känslomässig berg och dalbana.

Kajsa-Lisa har skrivit sin förlossningshistoria från sitt perspektiv som mamma som hamnar i en situation som man inte vill men som man ändå måste hantera och allt drama som det innebär. Min historia är i många drag lika men från ett lite annat perspektiv. Jag tror att många pappor kan skriva under på den frustration man kan känna när den man älskar hamnar i en situation som man inte kan påverka. Bara vara åskådare i ett skede där man är helt utlämnad åt andra, jobbigt!!
Fokuset på min historia blir på de delar som Kajsa-Lisa inte kunde vara med på då hon var sövd, hon beskriver dramat väldigt bra och för mig som var vid sidan av så förstår man inte alltid hur bråttom det är, ett exempel är när läkaren tittar upp på Kajsa-Lisa och säger att hon måste snitta henne. Min första tanke var ”När ska det ske?” ”Då måste de ju stoppa förlossningen”, tanken fanns dock bara där i en bråkdel av en sekund innan man börjar uppleva allvaret hos personalen. De rullade ut Kajsa-Lisa snabbt och jag hann inte ens säga hejdå, jag hamnade i korridoren med armen halvt uppsträckt med ett halvviskat ”Hejdå, vi ses snart, älskar dig” medan jag såg bakänden på sängen köras in i operationssalen.

Jag stod kvar vilsen i korridoren i ett par sekunder till den mest moderliga barnmorska jag sett och upplevt lade handen på min axel och sa ”Pappa följer med mig!”. Hon tog mig runt operationssalen till mottagningsrummet för bebisen. Rummet var ganska litet med en liten säng med en stor värmelampa över längs den högra väggen. Runt sängen stod det två läkare och förberedde den och all utrustning. Den moderliga barnmorskan placerade mig i en stol och frågade om jag ville ha något att dricka. Jag vet att jag tyckte det var en fånig fråga, min älskade ligger i rummet innanför och genomgår ett kejsarsnitt och jag sitter här och väntar på en liten, liten kille som jag hoppas mår bra. Självklart sa jag inget om det utan sade med mitt bästa leende ”Kaffe tack, svart”.



Jag fick mitt kaffe och satt kvar på min stol medan jag drack det och studerade min omgivning. Det var bara en dörr mellan Kajsa-Lisa och oss med ett runt fönster i, det gick att se in i operationssalen men just då kände jag att jag inte ville, jag ville inte se operationen. Förberedelserna fortsatte och mer och mer människor kom och gick, i rummet fanns det mellan 5 till 7 läkare, barnmorskor och undersköterskor. Det var personal från flera avdelningar, förlossningen, neonatalen och en AT läkare från intensiven. Det tog ca 10 minuter från det att Kajsa-Lisa rullades in på operation tills de kom springande med Ebbe i en filt, han skrek när han kom in i rummet.

Han placerades direkt på bordet som förberetts för honom med huvudet mot oss, han hade en jättefin färg och såg ut som en riktig bebis, bara att han var så liten!! Personalen började arbeta med honom på en gång och man använde två olika apparater för att hjälpa honom andas. Man började med en apparat som kallas en neopuff, den blåser luft men man kan enkelt med ett finger stoppa luften så att lungan sjunker ihop och sedan spänns ut när luften släpps på igen. Det första problemet med för tidigt födda barn är att lungorna är omogna och inte håller sig uppspända av sig själva. Man var inte riktigt nöjda med hur han andades och började då använda en handpump, det största problemet var att neopuffen inte gav tillräckligt djupa andetag vilket handpumpen gjorde. Det man kunde se på Ebbe var att händer och fötter blev blåa av syrebristen medan de försökte få fart på lungorna men så fort man hade använt handpumpen ett tag så fick han tillbaka sin fina färg.



Det blir mycket berättande om Ebbe och vad de gjorde med honom men jag tänkte flika in lite hur jag själv kände. När Ebbe kom in i rummet blev det en febril aktivitet, med folk runt honom och bordet där han låg. Jag stod fortfarande med kaffekoppen i handen och ställde ifrån mig den på första bästa yta som inte användes, mycket möjligt att den fortfarande står kvar. Det var lite överväldigande, han var så liten men så underbart fin och i början fokuserade jag för mycket på att inte vara i vägen, vilket jag inte hade behövt göra för det var ok för mig att ta plats och de ville gärna att jag gjorde det. Jag stod mellan sköterskan från Neonatalen och AT läkaren medan de fick igång lungorna. Ebbe låg på bordet och var tyst och ganska stilla, han greppade med vänsterhanden som var närmast mig. Jag tog mitt lillfinger och lade i hans hand och han greppade om den, vilken underbar känsla! Hans lilla hand var inte i närheten av att nå runt mitt lillfinger men jag kommer ihåg hur överraskad jag var över styrkan i den lilla, lilla handen. En fantastisk känsla!!

Arbetet med Ebbe fortsatte men helt plötsligt avstannade allt efter det att dörren öppnats och en sköterska stack in huvudet och sa ”Dave kommer”. Jag förstod ingenting men tio sekunder senare glider en Neonatal läkare från Lund in i rummet, jag misstänker att han är en av de bästa vi har i landet och han togs emot som en kunglighet av personalen. Han hade vanliga kläder på sig kom in i rummet och hälsade på mig, bad om lämpliga kläder och påpekade att intuberingsverktyget de hade plockat fram var fel. Sköterskan på höger sida om Ebbes säng sa då att hon hade varit osäker men att hon plockat in alla olika varianter av intuberingsverktyg som sjukhuset kunde uppbringa och till slut hittade han den som han ville ha, som sagt kunglighet. Han gick snabbt till verket och började intubera Ebbe, man hade pratat om respirator men jag förstod från konversationen att han svarade väldigt bra på andningen och att man inte trodde det var nödvändigt. Man ville intubera för säkerhets skull. Under hela förloppet fotograferade jag ganska mycket för att ha bilder till Kajsa-Lisa så hon kunde få uppleva det senare. När de började intubera sa en av läkarna till mig att det kunde upplevas som ganska brutalt. Jag ska ärligt säga att det inte var något som gjordes med Ebbe som upplevdes som obehagligt eller brutalt. Nu reagerade han väldigt bra så det var aldrig någon panik men jag har bara bra minnen från tiden i rummet, de tog hand om Ebbe på ett fantastiskt sätt och jag fick vara med under hela tiden och kände mig väldigt delaktig.



Under behandlingen av Ebbe tog jag mig också i kragen och tittade in på Kajsa-Lisa genom fönstret i dörren, hon låg med huvudet emot mig så jag såg bara droppet, transfusionen och de slangar som gick ner i hennes hals. Inne i salen var allt lugnt och de jobbade med att sy ihop henne. Under hela förloppet var det en yngre sköterska som kom in och berättade läget med Kajsa-Lisa för mig och att allt gick bra. När allt var färdigt med henne kom överläkaren som gjort snittet igenom salen och talade om för mig vad som hänt och att allt gått bra. Hon hörde att allt var bra med Ebbe och sedan gick hon.

När Ebbe var intuberad och klar sprutade de in ett medel som sänker ytspänningen i lungorna så att alveolerna kan expandera och lungorna hållas utspända. Sköterskan på högra sidan av bordet vände sig mot mig, log och sa ”medlet som revolutionerat vården och överlevnaden för för tidigt födda barn”. Under tiden hade man också satt syremätare och elektroder för att kunna se puls och andning.
Medan han fick medicinen så kom de in med den förberedda kuvösen. Han flyttades varsamt över medan Dave och en sköterska från Neonatalen skötte andningen på Ebbe. Kuvösen med Ebbe rullades ut och vi var på väg mot Neonatalen och allt såg bra ut. När vi svängde i korridoren såg jag hur de rullade ut Kajsa-Lisa från operationssalen och jag gick bort till henne för att få se henne. Hon hade precis börjat vakna upp. En av läkarna som skjutsade henne behövde gå på toaletten så jag stannade hos henne. Kajsa-Lisa skriver i sin historia att hon kommer ihåg att hon träffade mig men inte mycket mer än det. I själva verket var jag hos henne i ca 5 minuter och stod och pratade med henne. Det var jobbigt att prata med henne, hon var jätteledsen för hur allt hade blivit med förlossningen och repeterade flera gånger att det var inte så här jag ville att det skulle bli. Jag försökte trösta så mycket jag kunde men just då var hon otröstlig. 


Läkaren kom tillbaka och de körde iväg en gråtande Kajsa-Lisa till uppvaket. Jag gick vidare till Sal 7 där de hade rullat in Ebbe. När jag kom in i rummet var de i färd med att slutföra allt. På för tidigt födda barn använder man navelsträngen för att tillföra medicin och för att ta blodprov, allt för att slippa sticka i dem när de är så små.
Han var uppkopplad med puls, syresättning, andning och blodtryck och hade en massa sladdar i sig, jag trodde jag skulle tycka att det var mer obehagligt än jag gjorde. Jag vet ju varför de är där och att det är bra att de finns där. Han hade även en CPAP över näsan så det gick inte att se hur han såg ut. CPAP är till för att ge mottryck och underlätta för lungorna att hålla sig utspända. I början när de kom in med honom efter snittet fick han 100 % syrgas men i rummet i kuvösen behöver han inte det utan får samma luft som vi alla andas. Vid det här laget är klockan runt halv fyra och alla intrycken under de senaste timmarna börjar märkas. Jag får besked om att Kajsa-Lisa kommer att komma tillbaka till rum 12 på förlossningen så jag beger mig dit för att få lite att äta.

Rum 12 är dunkelt upplyst och är kvar i samma skick som vi lämnade det, jag kan fortfarande se lite rester av blod på lakanen i sängen. När jag sätter mig i stolen ramlar de senaste timmarna över mig. Lättnaden över att allt har gått så bra, sorgen över att det inte blev som vi ville, lyckan över att vi har ett gemensamt åttonde underverk. Det är skönt att få en stund för sig själv just då, att kunna få släppa ut känslorna. Efter en stund känner jag hur vansinnigt hungrig jag är, jag ringer på barnmorskan som kommer in med en smörgås, kaffe, juice och en liten svensk flagga. Jag får även reda på av henne att Kajsa-Lisa kommer att komma ner till BB; Sal 24.


Jag går tillbaka in på Sal 7 på Neonatalen för att vara med Ebbe och för att vänta på att Kajsa-Lisa ska komma ner från uppvaket. Kajsa-Lisa beskriver frustrationen över hur hon blir behandlad på uppvaket. Man har talat om för mig att hon kommer ner om 1,5 till 2 timmar men inte heller jag får någon information trots att vi ringer upp vid fem för att se att allt är ok. Det har varit en i stycken jobbig resa men tiden efter födseln har varit fantastisk och Ebbe mår efter omständigheterna väldigt bra. Vi hade sju underverk på olika håll tidigare och nu har vi ett åttonde tillsammans.


Fyra dagar

Det har gått drygt fyra dygn sedan han kom och han är en precis lika självklar del av mitt liv som alla de andra har varit. Jag hade funderingar innan, om jag skulle kunna knyta an på samma sätt, om jag skulle våga, men när jag fick se honom var det lika kört som vanligt. Min lilla ljuvliga unge som sitter ihop med mig på samma villkorslösa sätt som sina syskon. 


I går blev jag utskriven från BB och jag har sovit hemma i natt. En onaturlig situation att åka hem utan mitt barn men en nödvändighet om vi ska orka med det här. Vi sover hemma, turas om att vara på sjukhuset på dagarna och jag kan vara med de andra barnen på ett helt annat sätt igen. Jag försöker att inte ha allt för dåligt samvete för att de får mycket mindre av sin mamma än vanligt, men det är inte lätt. Vi behöver varandra. 

torsdag 14 maj 2015

Ebbes förlossning

Det finns mycket att säga om den här förlossningen, eller egentligen om hela graviditeten. Ingenting blev som jag hade tänkt och det kommer att ta tid att riktigt förstå vad man har varit med om, men jag vill försöka få ner det viktigaste från de senaste dagarna innan jag glömmer.

I lördags natt började jag känna av värkar. Jag hade haft lite känningar innan och tänkte inte så mycket på det. Vid halv sex kunde hade de tagit i så pass mycket att jag inte kunde sova längre. De kom med cirka fyra minuters mellanrum och gjorde inte ont men kändes. Jag ringde på barnmorskan som kom med bricanyl och det hela stannade av.

Under resten av dagen var jag väldigt trött och sov en hel del. Jag kände mig även ganska nedstämd och eftersom blödningen hade blivit värre på morgonen fick jag inte gå och hämta mat själv. Jag försökte vila så mycket som möjligt för att inte starta något men vid fyratiden började värkarna ta om igen. Jag väntade en stund men ringde sedan på nästa barnmorska och fick mer bricanyl. Den här gången tog det längre tid innan jag märkte av sprutan men till slut blev det lugnt igen.

Lite senare på kvällen kom Jonas in. Han skulle bara stanna en stund för att sedan åka hem och sova och flyga till Oslo på morgonen.Jag skojade lite med barnmorskan och sa att om mönstret håller i sig så skulle värkarna starta om någon gång under natten, men jag klarade mig inte så länge. Klockan tio satte det igång igen. Jag fick mer bricanyl men den här gången hjälpte den inte alls. Jag förstod nu att det var dags.

Klockan kvart i elva bad jag Jonas att börja klocka mig och värkarna kom var fjärde minut och gjorde ondare och ondare. Barnmorskan kallade på läkaren som dröjde lite och när hon väl kom fungerade inte ultraljudsapparaten uppe på avdelningen som det skulle och jag blev nerkörd till förlossningen. Jag tror att vi var nere strax innan tolv.

Väl nere på förlossningen började ett antal personer ta prover och sätta nålar i en rasande fart. Jag får ett dropp som ska hjälpa till att stoppa värkarna men som jag inte tror gjorde någon skillnad alls. Läkaren kände även på mig för att se hur mycket jag hade öppnat mig och konstaterade att livmodertappen i princip var utplånad. Mitt i allt det här får vi besked om att neonatalen inte har någon plats för vår bebis. Detta innebär att de håller på att diskutera en flytt till Malmö. Läkaren kommer in och säger att hon försöker avstyra det men helt plötsligt står två ambulansmän utanför dörren. En barnmorska gör sig redo för att följa med och hon gör en andra undersökning för att se hur läget ser ut. Hon säger att hon kan känna bebisens huvud och att jag är öppen två och en halv centimeter. Jag får även en ny spruta med bricanyl innan vi åker. Klockan är nu tjugo över ett.

I ambulansen ligger jag fastspänd och kämpar med jobbiga värkar samtidigt som jag håller fast mig i båren för att inte kana för mycket fram och tillbaka. Vid ett tillfälle tvärnitar ambulansföraren när han upptäcker ett farthinder lite sent.
Barnmorskan håller min hand och säger att vi har gjort det här förut och att vi fixar detta tillsammans. Hon påpekar också att det är viktigt att jag säger till om jag känner krystvärkar. Nu när jag skriver allt det här förstår jag hur bråttom det var men jag hann inte på någon panik utan höll mig relativt lugn hela vägen.

Vi kom fram till Malmö sjukhus strax innan två. Vi fick ringa på en dörr och vänta någon minut innan en barnmorska kom och öppnade. Jag rullades direkt in på ett rum och återigen togs en massa prover och en överläkare kom in för att göra en undersökning. Även Jonas kom bara någon minut efter att jag hade anlänt. Ungefär tio över två, tror jag att överläkaren gjorde sin undersökning. När hon drog ur handen forsade blod ur mig och hon vände sig mot mig och sa: "Jag kommer att snitta dig nu. Din moderkaka håller på att lossna." Jag vände mig mot Jonas och fällde två tårar, men jag förstod att jag inte hade något val och att det var väldigt bråttom. Detta samtidigt som värkarbetet fortsatte och jag var i princip på väg att få krystvärkar.

Det var inte ens tal om att ta mig upp till operationsavdelningen utan den akutsal som finns på förlossningen var dit jag rullades. På bara några minuter var salen full av folk och jag baxades upp på en bår samtidigt som en mask trycktes fast över min mun och näsa och jag beordrades att andas djupt. Här blev jag överrumplad och tryckte bort masken och bad dem vänta så jag fick hämta andan. ”Du måste andas i masken”, fick jag som svar och masken trycktes bestämt tillbaka. Samtidigt såg jag en man som satte en spruta i nålen som satt i min högra hand. Sedan sov jag. Klockan 02:31 förlöstes Ebbe ur min kropp. 

Jag har fått höra att moderkakan lossnade helt när de öppnade upp mig och att Ebbe han svälja lite blod innan de fick ut honom. Jag förlorade en liter blod under operationen och fick ett par påsar blod intravenöst. Jag hade tydligen en slang i halsen också, vilket jag har känt av efteråt men som jag inte har något minne av. 

När jag vaknade var det någon som kallade mig för Anna-Kajsa. ”Jag heter inte Anna-Kajsa”, var det första jag sa. Sedan minns jag bara att någon sa att det hade gått bra och att Jonas pratade med mig. Jag hörde även ett gnyende långt borta, och det var Ebbe. Min sambo säger att jag var ledsen när jag vaknade, att jag pratade om att det inte var så här jag ville ha det, men det kommer jag själv inte ihåg.
Efter detta kördes jag till uppvaket där jag blev liggande alldeles för länge. Mitt i allt kaos är faktiskt tiden på uppvaket det jag är mest arg på. De som jobbade där ignorerade mig och fast jag var helt klar och mådde bra (inget illamående eller frossa) vid sex fick jag inte komma upp till neo förrän vid nio. Jag fick inte heller någon information om hur Ebbe mådde och inte heller Jonas fick någon information om hur det var med mig. Som tur var ringde de från neo för att höra hur det var och jag fick prata med Jonas. Några timmar senare tvingade jag personalen på uppvaket att leta reda på ett nummer för att kunna ringa igen. Jag var så arg att jag skakade och tänkte i mitt stilla sinne att jag hamnat i Spanien i alla fall. Jag har självklart tagit upp detta med flera här uppe på bb och neo och har även fått information om hur jag ska anmäla händelsen.

Till slut fick jag komma upp och när jag möttes av två barnmorskor med vänliga ansikten sa jag att jag måste direkt till min bebis och de körde mig rakt in på neo. Och där låg han så liten i sin kuvös. 1135 gram stor och helt perfekt.


Allt som jag varit rädd för hände: drama, snitt, sövning, men vi lever och just nu är det där mitt fokus ligger. Det beslut som togs i Lund, det superakuta snittet och det katastrofala uppvaket kommer jag behöva ta tag i efter hand, men när jag ligger i sängen bredvid kuvösen och har Ebbe i min famn finns det inget som kan överskugga den känslan: Han lever, han är stark och han är min. 

söndag 10 maj 2015

29+0

Värkar i natt och i morse. Har fått bricanyl och extra infektionsprover har tagits. Blödningen är större igen. 

Är väldigt trött i dag. 

torsdag 7 maj 2015

Boar

För mycket tid och tillgång till Internet! Jag får skylla på det. Att jag håller på att gå åt av tristess är förmodligen ytterligare en anledning till det shoppande som jag har ägnat mig åt de senaste dagarna.

Jag har hittat en kvinna som ska sy kläder i ministorlek till honom. Jag har köpt lite andra kläder. Vagn är bestämd men inte inhandlad. Babynest med tillbehör köpte jag i går. Filt som matchar babynestet. Jag har även tittat på skötbord och elastisk sjal. Jag hade iofs en sjal, en väldigt fin sådan, men den verkar ha gått upp i rök.

Skämt åsido så ser jag det här enbart som något positivt. Neo var här i går och jag fick ställa nya frågor som jag fick väldigt positiva svar på. Jag känner att om inte bebisen har några andra fel när han kommer ut så kommer det här att gå bra, så jag förbereder mig på bebis i stället för katastrof.

Förresten så vägde han 1157 gram i måndags. Han är ju en stor kille nu!!

söndag 3 maj 2015

28+0

För drygt tre veckor sedan pratade vi med neonatalen och skrev på papper om att vara med i en studie som bedrivs här på sjukhuset med de allra för tidigast födda. I går var sista dagen som vi platsade i den studien!!

Jag är så tacksam över att min kropp, trots allt, fungerar tillräckligt bra för att ge lillkillen tid att växa till sig så pass mycket att jag nu känner mig väldigt optimistisk när det gäller utgången av det här. Jag har varit utan mediciner sedan mitten av veckan och i dag blöder jag nästan inte alls utan det är mest vatten som rinner. Alla kurvor som görs på bebisen ser bra ut. (Vi gör två CTG:n om dagen.) Mitt blodtryck imponerar på alla, och även om jag hade lite förhöjda infektionsvärden i torsdags så verkar det inte bli mer med det heller, inte just nu i alla fall. Och hur tråkigt jag än har det så går dagarna och när jag tänker på att vi redan har hållit på i sex veckor så känns inte tre-fyra veckor till så farligt. Sen är jag väl medveten om att det här kan vända på en kvart, men vi har redan kommit så långt och det är helt fantastiskt!